Kulturella uttryck

Hösten har varit intensiv i tant blås värld. Att börja plugga igen har inneburit en rejäl omställning, att åka på landsmötet i Växjö var en spännande upplevelse och nu närmar sig julen i rask takt. Jag vet inte riktigt vart all tid har tagit vägen i höst, men inte har det blivit mycket tid till bloggande.

Idag snubblade jag dock över några intressanta saker som jag vill skriva några ord om. Först och främst en artikel på ett tema jag skrivit lite om tidigare (även om jag då fokuserat på det ur litteraturperspektiv). Det handlar alltså om vad som är "bra" kultur och vad som inte är det. En uppdelning jag tycker är ganska meningslös att göra. Olika kulturella uttryck fyller olika behov för olika personer vid olika tidpunkter. Svårare än så behöver det väl ändå inte vara? Varför skulle det självklart vara så att gammal kultur och gamla kulturella uttrycksformer måste vara bättre eller mer värda än nya?

Även om det inte finns lika mycket tid till "nöjesläsande" nu så finns ju en del utrymme i alla fall. En bok jag tycker verkar intressant (bl.a. med anledning av ovanstående) är "Populärkultur". Och för den som är intresserad av en (väldigt underhållande) analys av romancelitteraturen som genre och exempel på när den är som bäst respektive sämst så rekommenderas varmt "Beyond Heaving Bosoms: The Smart Bitches' Guide to Romance Novels"

Lärarnas tid

Det är lite tråkigt att det har blivit så lite tid och energi över till att blogga i höst, det beror verkligen inte på brist på tankar, idéer och intryck. Tvärtom flödar det nästan över av dem för mycket intressant läsning har det blivit. T.ex. den i dagarna pågående debatten om skolan på SvD Opinion. Skolans resursbrist är en myt skriver ekonomier som granskat statistik och menar att det inte är mängden resurser till skolan som avgör kvaliteten i undervisningen utan hur resurserna används. Mängden tid lärare tillbringar med sina elever tycks vara den väsentligaste faktorn. Därav dras, något taget ur luften, slutsatsen att lösningen är att lärarna ska tillbringa mer tid i skolan.

Som de båda lärarfackens ordföranden skriver i en replik så är ju lärartid i högsta grad en fråga om resurser. Dessutom kan man ju fundera över hur mycket kvaliteten egentligen höjs av lärarnas närvaro om det inte samtidigt finns tid till planering, uppföljning, utvärdering och utveckling.

Helena von Schantz sätter också fingret på en annan viktig faktor när det gäller lärarnas tid, den ständigt ökade mängden administration i form av handlingsprogram, åtgärdsplaner, protokoll, incidentrapporter, uppföljningar, omdömmen, osv. Uppgifter som tar både tid och energi från det egentliga uppdraget, att planera, genomföra, följa upp och utveckla undervisningen. Också hennes resonemang utgår alltså från att det är hur resurserna används i skolan som är problemet snarare än att resurserna är för små.

Personligen kan jag ju tycka att von Schantz problembeskrivning framstår som betydligt rimligare än den att problemet skulle vara att lärarna tillbringar för lite tid i skolan. Självklart delar jag också hennes uppfattning om att ett återförstatligande av skolan vore klart önskvärt. En fråga som också kommer att bli aktuell på landsmötet senare i november.

Om "bra" och "dålig" litteratur

Jag har ofta tyckt att uppdelningen i s.k. "bra" och "dålig" litteratur är meningslös. Olika sorters läsning fyller olika sorters behov vid olika tidpunkter. Personligen så läser jag lika gärna Barbara Cartland som Jane Austen, lika gärna fantasy som filosofiska texter, lika gärna en modern deckare som Dostjevskij och väljer lika gärna ett seriealbum som en nobelpristagare. Det ena utesluter inte det andra, de fyller olika behov vid olika tidpunkter. Däremot hade nobelpristagare och klassiker inte intresserat mig det minsta om inte sagor, fantasy, romance, deckare och ungdomsböcker av olika slag (liksom för den delen film, tv-serier och seriealbum) redan hade grundlagt en djupt rotad uppskattning för historieberättande.

Jag instämmer mao med mycket av det Camilla Läckberg skriver på Newsmill om läsande och litteratur. Att hacka på s.k. "skräplitteratur" ökar inte människors benägenhet att läsa "finlitteratur". Mer läsning av s.k. klassiker i skolan kommer inte att öka elevernas frivilliga läsning. Det viktigaste borde rimligen vara att hjälpa eleverna att etablera en positiv relation till läsande och litteratur. Det uppnår man inte genom tunglästa, svårtillgängliga texter.

Visst finns det, som jag varit inne på tidigare, poänger med att skolan förmedlar kunskaper om kulturarvet, litterära genrer och epoker. Däremot ska man inte inbilla sig att det kommer locka någon till läsning som inte redan har en i grunden positiv inställning till läsande och litteratur. Det är alltså min fasta övertygelse att det ur det här perspektivet är betydligt viktigare att uppmuntra att eleverna läser (oavsett vad det är) än det är vad de läser.

En skola för alla?

För den regelbundna läsaren av den här bloggen är det väl vid det här laget välbekant att jag börjat på lärarutbildningen i höst. Just nu arbetar jag därför på en rapport under rubriken Skolvägar som ska handla om hur skolan lyckats med sitt samhälleliga uppdrag att skapa en skola för alla. Där fastnar jag omedelbart för det begreppet i sig. Vad betyder egentligen en skola för alla? När är skolan för alla? Hur ska skolan vara för alla?

Ska det uppfattas som en skola som är tillgänglig, och lika, för alla? En skola som fostrar och utbildar för allas gemensamma (dvs samhällets) bästa? Eller pratar vi om en skola som strävar efter att utveckla varje enskild elevs potential och alltså verka för alla enskilda elevers bästa?

Det finns säkert fler sätt man kan tolka begreppet på också, men det här var några tänkbara tolkningar som omedelbart dök upp i mitt huvud. Vad jag försöker komma fram till är att innan det är meningsfullt att försöka dra några slutsatser om ifall skolan lyckats med uppdraget att vara en skola för alla bör man kanske ha klart för sig att begreppet är allt annat än entydigt. Där tänker jag mig alltså min ingång i det här arbetet.

Det ska dock tilläggas att det här är en väldigt begränsad studie, men jag ska ändå försöka återkomma med några slutsatser längre fram.

att sortera sina böcker...

Äntligen har mitt boksorterar och katalogiseringsprojekt tagit sin början. Det blev nämligen helt nödvändigt att hålla reda på alla mina Barbara Cartland böcker för att jag ska kunna undvika att köpa dubbletter hela tiden. Ändå har jag bara en tredjedel av alla hennes böcker som Wennwebergs och sedan Winthers förlag gav ut under 80 och 90-talet. En smått galen obsession, jag vet... men av någon anledning tilltalar de mig mer än samtida Harlequin eller romance böcker i allmänhet.

Sedan är det tänkt att jag ska sortera och katalogisera alla mina andra böcker med, jag håller på att välja mellan att göra en digitalkatalog på datorn eller att göra en gammaldags kartotek. Kanske borde jag göra båda och ha foton på böckerna i det digitala... tänk vad fint det skulle bli!!! Det är ganska mycket folk som irriterar sig på det totala kaoset som råder i mina bokhyllor sedan flytten, själv tycker jag att det utrymme för lite kreativt tankearbete eller något sådant... jag vet ju i alla fall vars alla böckerna är... typ.

Demokratisyn och sociala medier

Igår så hittade jag till den här artikeln i SVD och kunde till en början inte annat än sucka. Hur många gånger behöver den här redan vidöppna dörren slås in? Är det inte ganska självklart för de flesta att sociala medier inte är mirakelkuren för varje politisk kampanj? Den relevanta frågan att ställa är ju så klart inte om det är meningsfullt att använda sociala medier i politiken, utan hur det är meningsfullt att använda dem i ett sådant syfte. Det är innehållet, inte formen, som ska stå i fokus.

Sedan började jag fundera. Särskilt med anledning av en artikel vi läste inför seminariet förra veckan. Artikeln heter Skolan och demokratin - på väg mot en skola för deliberativa samtal? och är skriven av Thomas Englund (för den som är intresserad av artikeln i sin helhet så återfinns den i en bok med titeln "Demokrati och lärande. Om valfrihet, gemenskap och övervägande i skola och samhälle"). I den diskuteras bl.a. demokratibegreppet i skolan och samhället utifrån två olika förhållningssätt, funktionalistisk respektive normativ demokratiuppfattning.

Jag skulle själv säga att vårt politiska system i väldigt hög utsträckning (och helt i enlighet med industrisamhällets logik) är format utifrån en funktionalistisk demokratisyn. I den logiken blir demokratin i första hand en metod (form) för att producera beslut. Det innebär också att demokratin förvaltas av valda representanter och medborgarnas huvudsakliga bidrag sker genom att välja mellan några (i huvudsak) färdigförpackade alternativ. Med utgångspunkt i den här logiken blir det ju faktiskt rimligt att ställa frågan om sociala medier är meningsfulla att använda. Detta eftersom utgångspunkten är att det handlar om att nå många människor som kan tänkas tilltalas av det egna alternativet med sitt budskap, förpackat på ett sådant sätt att det framstår som tilltalande. Det meningsfulla i att använda sociala medier i kampanjen kan då mätas i termer av om budskapet når nya väljargrupper eller framstår som mer tilltalande förpackat i det formatet. Om den tänkta målgruppen (vanligen ungdomar) ändå inte tilltalas av budskapet trots den nya förpackningen (metoden, formen) så blir slutsatsen att "sociala medier inte är meningsfulla att använda".

Vad man då missar är att yngre generationer har fostrats i en skola som faktiskt haft samhällets uppdrag att arbeta utifrån en normativ demokratisyn. För den normativa demokratisynen (som interaktionstekniken faktiskt gör möjlig att tillämpa även i stor skala) är det processen som står i centrum (demokratin är själva innehållet) och det är delaktigheten snarare än beslutet som är det primära målet. Utifrån den logiken blir frågan om de sociala mediernas meningsfullhet i politiken i princip den omvända. Gör den återkoppling medborgarna ger någon effekt? Är partiet eller den enskilde politikern genuint intresserade av att låta medborgarna bli delaktiga i processen? Om avsändaren av budskapet inte visar sig intresserad av återkoppling och dialog, dvs skapar delaktighet så blir slutsatsen lätt att "han/hon/de borde inte använda sociala medier när han/hon/de ändå inte fattar poängen".

Vad kan man då dra för slutsatser av det här? Ja, kanske framförallt att det är den mycket större potentialen för delaktighet som är grejen med de sociala medierna i ett demokratiperspektiv. Är man genuint intresserad av att utifrån en normativ demokratisyn ta tillvara det engagemang och intresse som människor visar kan sociala medier verkligen underlätta möjligheten till dialog och delaktighet. Jobbar man däremot utifrån en mer funktionalistisk demokratisyn där poängen snarare är att nå så många som möjligt och övertyga dem om det egna färdigförpackade alternativets förträfflighet, ja då kan det nog stämma att sociala medier inte "är meningsfulla att använda".

Levandes... eller något sådant

Har varit ytterst inaktiv med bloggandet igen och fått skäll av tant blå för det. Ska nu försöka rycka upp mig och blogga om alla bra idéer om bloggandet som dyker upp i stället för att bara konstatera att det är bra idéer och sedan inte få något gjort. Efter som att det nu blir ett års studieuppehåll borde det inte bli ett allt för stort problem att finna tid till det i alla fall.

Några funderingar kring läroplanerna...och kulturdistributionen

Den första veckan som lärarstudent börjar närma sig sitt slut. Bearbetande av läroplanerna (Lpo 94 och Lpf 94) har dominerat i min hjärna den här veckan. En del märkligheter finns där:

- Kan t.ex. ett samhälle som har en lagstadgad nödvärnsrätt, tillåter abort, har en aktiv debatt om eutanasi och betraktar självmord som en personlig tragedi snarare än som moraliskt förkastligt sägas vila på en princip om människolivets okränkbarhet?

- Hur är det tänkt att "[a]lla föräldrar med samma förtroende skall kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen" samtidigt som skolan ska fostra barnen i enlighet med "den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism"?

- Är det förresten bara jag som får obehagliga associationer till det "separate but equal"-tänkande som ansågs försvara segregerade skolor för svarta resp. vita barn i vissa stater i USA fram till 1954 av konceptet med sameskolan? Borde inte snarare (med samernas status som urprungsbefolkning) det samiska kulturarvet integreras i den "vanliga" skolan?

Avslutningsvis vill jag rekommendera några länkar jag snubblat över (och som inte har ett dugg med läroplanerna att göra). Det här inslaget från rapport 1979 blir nästan roligt på ett tragikomiskt vis av de slående likheterna med dagens debatt om kulturdistributionen och dess affärsmodeller. Och Thomas Engströms upprörda krönika från Fokus i mars i år säger en hel del om vad det egentligen handlar om. Frågan om gratis eller inte är en ganska marginell aspekt av fildelandet. Kvalitet, tillgänglighet och nya affärsmodeller är de väsentliga aspekterna som i första hand efterfrågas. Att idiotförklara och misstänkliggöra hela den potentiella marknad som efterfrågar nya produkter istället för att anpassa affärsmodellerna och sedan bli förvånad och upprörd över att kunderna inte uppskattar ett sådant bemötande är ju bara rent ut sagt korkat.

Rökfria galenskaper

Man upphör aldrig att förvånas. Enligt SR är det i dagsläget 64 av landets kommuner, varav Örnsköldsvik är en, som beslutat om "rökfri arbetstid". Enligt Örnsköldsviks kommuns hemsida är avsikten: "att skapa rökfria miljöer och att stödja de anställda till ett rökfritt liv." Detta bland annat eftersom: "Alla uppskattar en hälsomedveten och framsynt verksamhet, fräschare arbetsmiljö, bättre ekonomi för individ och företag."

Men varför i hela fridens namn är det vare sig kommunens eller någon annan arbetsgivares ensak att bestämma att "ett rökfritt liv" är något alla anställda måste eftersträva? Vilka prioriteringar de anställda ska göra i sin privatekonomi? Att inte tillåta rökning i de egna lokalerna är en sak, men att lägga sig i vad de anställda använder sina raster och sina pengar till och fatta beslut om hur de anställda ska leva sina liv kan knappast vara arbetsgivarens uppgift (oavsett om det är kommunen eller någon annan).

Är det fikabröd till kaffet som ska förbjudas härnäst i den klåfingriga ivern att tvinga människor att leva "rätt"? Kanske kaffet? Regler om vad lunchlådor som ska ätas på arbetsplatsen får innehålla? Vuxna människor måste få välja själva hur de vill leva sina liv och det innebär också att man måste kunna få välja "fel". Dvs att inte leva ett rökfritt och hälsomedvetet liv, även om man är kommunanställd.

Önskelistan :-)

Idag har jag spelat en massa hårdrock medan jag knappat kontaktuppgifter och annat och samtidigt funderat färdigt över den där listan jag efterlyste på vilka fem låtar som borde önskas från VH1 Love Jukebox.

Min egen önskelista (om jag skulle göra den idag) skulle innehålla följande:

1. Något med Lars Winnerbäck. Det spelar ingen roll vilken min sinnestämning är eller vad jag är ute efter, det finns alltid en Winnerbäck-låt som ger mig precis det jag behöver för stunden. I dagsläget, och till just den här listan, så pendlar det mellan två låtar. Om du lämnade mig nu som verkligen talade till mig redan första gången jag hörde den eller Min älskling har ett hjärta av snö som har en av de bästa textraderna någonsin:

Hennes gröna ögon gör mig matt
hon säger: "ta aldrig nånting för givet"
och vi pratar om vart vi ska just inatt
men jag antar att vi menar hela livet

Precis sådär som det kan kännas ibland...

2. Mitt andra val har fallit på Bruce Springsteens The River som jag av någon anledning alltid associerar till en specifik person som inte ska namnges. Jag ska inte säga så mycket mer om saken alls annat än att jag dumt nog aldrig fattade förrän det var alldeles försent.

3. Legenden säger att Jakob Hellman gjorde skivan "...och stora havet" för att fånga uppmärksamheten hos en flicka han var intresserad av och sedan också blev tillsammans med. Huruvida det är sant eller inte kan jag inte uttala mig om, men lite småkär i största allmänhet blir man allt av att lyssna på den. Om jag ska välja en specifik låt så får det bli Hon har ett sätt

4. Gyllene tider tenderar jag att hysa en viss hat-kärlek till (som jag tycker mig ha förstått inte är helt ovanlig). Jag vill hur som helst gärna ha med Kärleken är inte blind (men ganska närsynt) på den här listan. Det är en så träffande beskrivning på något sätt. Många är vi nog som kommit på oss själva med att säga eller göra de konstigaste saker när hormonerna härjar fritt.

5. Och slutligen då, Aerosmiths Falling in love (is hard on the knees) som också känns lite träffande, på sitt sätt.

Många funderingar och avvägningar har det varit innan det blev den här listan. Elton John, Prince, Guns'n'Roses, Dolly Parton, Bon Jovi och Celine Dion var några som var nära att komma med men i slutändan inte gjorde det.

Framtid, liberalism och lite litteratur

Det börjar verkligen gå upp för mig att det väntar ett nytt liv på mig efter torsdag. Och för den delen att vissa saker fortsätter som vanligt. Har i helgen bråkat lite med att få partiets twitterflöde att fungera på hemsidan och är nu ganska nöjd med att ha kommit på alldeles själv vad som behövde åtgärdas.

Tänkte nu jobba vidare med att planera för studiecirkeln om liberalismen som ideologi och dess framtid i svensk politik. På det temat kan den artikelserie Sydsvenskan kört i sommar (som jag nämnt tidigare också) rekommenderas. Den utgörs av följande fem delar:

Liberalismens framtid finns på nätet
Konservatism är frihetens bästa försvar
Liberalismen kan inte älskas av alla
Frihet är mer än frånvaro av tvång
Frihet är inte detsamma som att välja rätt

Måste passa på att stoppa in en rekommendation till här också när jag ändå är i farten. Det gäller Berglin i SvD om litterär kanon. Verkligen helt klockren tyckte jag.

Så var det dags igen

Den här söndagen har fördrivits precis så som en regnig söndag borde fördrivas i mitt tycke. Med att ta det lugnt i soffan, dricka te, lyssna på bra musik och filosofera över livet. Lite socialt umgänge och god mat. Sedan hamnade vi då av någon anledning framför VH1 Love Jukebox och kunde inte låta bli att fascineras över det mycket märkliga urvalet människorna som önskat låtarna gjort.

Alltså känner jag mig tvungen att göra en egen undersökning. Frågan gäller alltså vilka fem låtar DU skulle ta med på en sådan önskelista. Det finns tre kriterier som ska vara uppfyllda:

1. Låten ska betyda något särskilt för dig.
2. Den ska passa på temat, dvs. det ska vara en låt du förknippar med kärlek (i valfri tolkning av ordet).
3. Det bör vara en låt du faktiskt tycker är bra.

Det är uppgiften, så nu är det fritt fram. Vilka fem låtar skulle du önska? Motivera gärna valen.

Att avsluta och att se framåt

Som jag skrev om tidigare i veckan så känns min tillvaro lätt surrealistisk just nu. Det är fullständigt kaos i hjärnan. En del av det handlar om att komma tillbaka från semestern och att snabbt komma in i alla detaljer kring allt som måste ordnas. En annan del handlar om att jag, samtidigt som jag "startar upp" efter semestern, också ska avsluta på ett bra sätt nu. Idag formaliserades uppsägningen och om två veckor börjar terminen. Och det är där det blir riktigt kaotiskt i hjärnan när jag samtidigt försöker tänka längre fram i tiden än de närmaste två veckorna.

Men tänka längre fram i tiden måste jag ju göra ändå. Livet och världen stannar ju inte upp bara för att jag ändrar inriktning. Bland annat kan det märkas lite smått att det börjar närma sig valår. Efter framgångarna i EP-valet på försommaren så verkar det nu som att Piratpartiet på sina håll planerar att kandidera till kommun- och/eller landstingsfullmäktige också. Bland annat här i Örnsköldsvik verkar det vara en möjlighet. Ska denna tendens tolkas som att man börjar ta steg mot ett mer heltäckande partiprogram? Det är ju trots allt inte i första hand på kommunal nivå som de flesta frågor partiet tar ställning i avgörs. Men visst är integritetsaspekterna, människors rätt att själva avgöra hur mycket av sitt privatliv man vill ge andra tillgång till, viktiga och det ska under alla omständigheter bli intressant att se vad som händer framöver.

För min egen högst personliga del så är det framförallt den tidigare nämnda studiecirkeln om liberalism som ska planeras och det handlingsprogram för ett liberalare Örnsköldsvik vi vill lägga fram för Ö-viksborna att ta ställning till som ska spikas som står högst upp på den politiska prioriteringslistan för stunden.

Surrealism i vardagen :-)

Semestern är över och det är dags att börja ta tag i saker igen. Det känns bara så surrealistiskt på något sätt. Dels inledde jag ju med att ha rört ihop veckorna så det blev fullt kaos i min hjärna innan jag lyckades få ordning på det som behövde lösas, men sedan återstår ju bara ungefär två och en halv vecka innan jag slutar jobba och blir lärarstudent i Umeå istället.

En annan lite surrealistisk, eller i alla fall rejält otippad, grej var resultatet vi presterade i årets upplaga av Kubbyran som arrangeras av Sidensjö IK varje sommar. De senaste tre åren har vi ställt upp med ett lag från Idrottens Hus och ambitionen brukar ungefär vara att ta oss vidare från gruppspelet (vilket vi också lyckats med varje år) men allt annat är en bonus. Så det var något av en chock att vi faktiskt tog oss till b-finalen i år. Den förlorade vi för all del, men att vi alls kunde ta oss dit var ju något av en överraskning. En bild på oss, prydligt uppradade, vid prisutdelningen finns här.

Att tänka eller känna?

Så var det då sista semesterveckan för den här sommaren. Allt det där som jag hade planerat att läsa i sommar har det blivit något mindre av än tänkt. Istället har jag åkt omkring en hel del (till Umeå, Vännäs, Eskilstuna, Stockholm, Malmköping, Karlstad och Umeå igen), träffat både kompisar och helt nya människor, sett nya saker och fått en hel del nya insikter.

Den kanske viktigaste insikten (som jag naturligtvis förstått redan tidigare på en språklig och intellektuell nivå men nu till slut verkligen har fattat) är att det inte alltid är så bra att tänka, analysera, intellektualisera och rationalisera kring allt. Ibland behöver man faktiskt stänga av hjärnan lite och bara känna. Och större delen av tiden är det antagligen bra om man kan hitta en bra balans däremellan.

Eftersom jag själv i dagarna brottas en hel del med just att försöka koppla bort hjärnan lite (för att bli bättre på att hantera mitt känsloliv) så var det intressant att hitta den här artikeln av Jan Söderqvist om hur hjärnan fungerar och inte alltid är så tillförlitlig som vi gärna inbillar oss.

Och eftersom det gått lite si och så med bloggandet i sommar så har jag kommit fram till att ge Twitter en chans. Kanske blir det lättare med regelbundna uppdateringar då. Och naturligtvis finns det länkat härifrån (titta i marginalen till höger) för den som är intresserad.

Moralfilosofi, nostalgi och 60-talsmusik i Eskilstuna

Det bör vid det här laget vara ganska tydligt att bloggandet går på sparlåga för oss allihop i sommar. Inte så att det inte finns saker att skriva om, det är väl snarare så att det är svårare än vanligt att hitta tid och motivation bland allt annat som händer. Som hastigt påkomna och helt oplanerade och oförberedda utflykter till Eskilstuna där jag befinner mig nu i några dagar till innan det bär vidare mot Karlstad där nästa vecka kommer tillbringas. Tänkte dock ta mig tid bland läsande om moralfilosofi och spelande av 60-talsmusik och nostalgiska tillbakablickar för att skriva några rader.

Kanske för säkerhets skull ska tillägga att det inte riktigt är 60-talet de nostalgiska tillbakablickarna går till utan gamla nolleperioder (både som nolla, fadder och general) under min förra tid som student. Det är ju vid det här laget klart att jag blir heltidsstudent igen i höst. Den här gången som lärarstudent i Umeå. Det känns, på det hela taget, väldigt bra även om jag inte riktigt löst hela finansieringen än. Men jag är inte särskilt orolig för det, det ska nog lösa sig på ett eller annat sätt.

Läsning om liberalism

Under en tid har jag gått och funderat lite över och planerat för en studiecirkel om liberalism till hösten. Följaktligen kommer det bli en del läsning på det området också i sommar, framförallt klassiska texter som t.ex. John Stuart Mill. Men det är också med stort intresse jag kommer följa Sydsvenskans artikelserie om liberalismens framtid fem lördagar i sommar. Först ut var Alexander Bard och Jan Söderqvist i lördags.

Tips på andra måstetexter på temat liberalism, gärna av mer modernt snitt, tas tacksamt emot.

Fånig romancelitteratur

I väntan på semestern har jag avvaktat med den filosofiska läsningen jag planerat för sommaren och istället fokuserat på mer av romancelitteratur. Efter att ha läst Beyond Heaving Bosoms kände jag mig tvungen att försöka mig på The Flame and the Flower av Kathleen Woodiwiss, som framstod som något av det värsta som producerats i genren, bara för att se vad det var för något.

Och mycket riktigt var den något av en katastrof. Jag har sällan sett maken till oengerande menlöst våp till hjältinna, de inre monologerna (som jag antar skulle föreställa känslomässigt laddade) framkallade mest fnitteranfall och hjälten lämnar också en hel del övrigt att önska. Det fanns en del intressanta bikaraktärer som trots allt livade upp läsningen, som hjältens bror Jeff, hans tidigare fästmö Louisa och manservant (hur översätter man det?) George. Sammanfattningsvis så kan jag väl säga att det var klart underhållande läsning, men knappast på det sätt som avsågs...

Jag har lite större förhoppningar om Emelie Richardsons Blessed is the Busybody om en brottlösande prästfru i en småstad i Ohio. Det är den som står på tur härnäst.

Sommaren är här.

Nu var det ett tag sedan det hände något på den här bloggen så jag tänkte att det var dags att göra något åt saken. Har själv legat däckad under veckan men har så smått börjat återhämta mig. Trist att behöva ligga sjuk när det äntligen blivit sommar på riktigt! Jag hoppas att det håller i sig så jag också får njuta av lite sommarvärme!

Jag har också precis fått veta att jag blivit nominerad till både landstings- och riksdagslistan! Det är iofs ingen garanti för någonting alls, först ska ju provval och nomineringsmöte hållas. Så det blir först i oktober (om jag minns rätt) som det blir klart om jag faktiskt kommer med på någon av listorna, men bara att bli nominerad är ganska spännande i min värld.

Nu när min hjärna är lite mindre full av slem så jag börjar orka med att läsa någonting igen är det dags att tag i någon del av bokhögarna som ligger och väntar på mig. Det blir mycket filosofi (med lite olika inriktningar) och en dos nationalekonomi som huvudsaklig sommarläsning i år. (Men naturligtvis blir det en del skönlitteratur också.) Ska försöka återkomma med något slags rapporter av (förhoppningsvis) intressanta tankar som uppstår under läsningen...

Bildbevis

Sladden som var spårlöst borta när jag skrev om romancelitteratur har nu kommit till rätta så det var i alla fall ingen som hade ätit upp den. Så nu kommer också ett antal bildbevis. Först mina exempel på fruktansvärda bokomslag:


I samband med den utflykt för att titta på bävrar som tant gredelin berättade om tidigare hittade vi också tecken som tyder på en konspiration mellan bävrarna och tomtarna för att ta över världen. Titta på bildbevisen och bedöm själv! :-)

Tankar efter EP-valet

Jag skrev häromdagen att det bara var valvakan som återstod och sedan kunde jag börja ägna mig åt andra saker istället. Valvakan blev ju en klart trevlig kväll. Det totala valdeltagandet ökade både i kommunen, länet och landet (dock inte i Europa som helhet). Folkpartiet gick också framåt i både kommunen, länet och landet och de totala 13,6% innebär 3 mandat. Det ser för ögonblicket (med drygt hälften av distriktens personkryss räknade) ut att också bli de tre toppkandidaterna, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström som tar platserna i anspråk.

Här i Örnsköldsvik nästan fördubblade vi andelen röster i förhållande till förra EP-valet 2004 och det var bara socialdemokraterna och moderaterna som blev större (kd tog 8% precis som oss). Så det var klart rolig läsning på valmyndighetens hemsida där jag fortfarande hänger och håller koll på utvecklingen kring personkryssen även om det börjar verka ganska avgjort. Det mest dramatiska hittills är väl att Alf Svensson ser ut att kryssa förbi Ella Bohlin till kd:s mandat. Det och att Anna Maria Corazza Bildt ser ut att få nästan lika många kryss som toppkandidaten Gunnar Hökmark och därmed ta en av moderaternas 4 mandat i anspråk.

Piratpartiets mandat kom inte direkt som någon överraskning. De väcker uppmärksamhet kring en viktig fråga samtidigt som de gör det väldigt lätt för sig genom att vägra ta ställning till några som helst andra värden än den personliga integriteten, framförallt på nätet. Det är klart att det går att driva en hård och kompromisslös linje när man aldrig riskerar att behöva väga två eller fler viktiga värden mot varandra. Aldrig behöver komma i konflikt inom partiet om hur avvägningar och gränsdragningar mellan olika värden ska göras. Jag är medveten om att det finns många enskilda piratpartister som har genomtänkta analyser av hur världen ser ut och fungerar, och framförallt borde fungera. Men det är just det som är grejen, det är alla de enskilda medlemmarna och sympatisörerna som gör sina egna avvägningar och gränsdragningar, som gör sin egen bedömning av vilka andra värden som ska betraktas som viktiga, som avgör vilka kompromisser (om några) man är beredda att göra. Partiet tar ingen sådan ställning alls. Därför ska det bli intressant att se vad som händer med hela den spretiga organisationen när även pp nu blir delaktiga i, och därmed medansvariga för, de beslut som fattas.

Nu ska jag försöka sluta älta och analysera valresultat och istället börja fokusera framåt. Sommarplaner och semester. Planering inför hösten då jag hoppas på att kunna påbörja lärarutbildningen. Och så klart börja tänka och ladda upp inför nästa valkampanj som det sannolikt blir lite mer drag i...

Snart stänger vallokalerna...

Om drygt 2,5 timme stänger vallokalerna för den här gången. Vid min egen vallokal var det varken någon rusning eller direkt öde när jag i eftermiddags la min röst för ett friare och öppnare Europa. Oklart hur det egentligen ska tolkas i termer av valdeltagande... Det verkar i alla fall klart att ungefär 12% av svenska folket valt att förtidsrösta i år.

Det är i alla fall inte särskilt positivt att 25% tydligen inte vet att det är val. För all del är det bara några månader sedan siffrorna var omvända (dvs bara 25% visste att det är val), men ändå... Jag menar, hur lyckas man missa det???

Hur som helst, nu återstår bara valvakan ikväll och sedan kan man (och med det menar jag jag) fokusera på andra välbehövliga saker!

Min första debatt

Idag deltog jag i min första politiska debatt. Det var John Bauer-gymnasiet som arrangerade och vi var representanter från fyra olika partier som deltog. Förutom jag själv för folkpartiets räkning fanns även kristdemokraterna, socialdemokraterna och piratpartiet på plats.

Självklart stod Europafrågorna högt på dagordningen med bara någon vecka kvar till valdagen, men också IPRED, FRA-lagen, integritetsfrågor och ideologi fick en del utrymme.

Här finns också en liten notis med en bild från ljushallen där vi höll till. Det bara benet som skymtar i högerkanten är mitt. :-)

Idag öppnar förtidsröstningen

Idag öppnade förtidsröstningen inför EP-valet. Det är för all del bra att den möjligheten finns, men jag tror nog faktiskt att jag vill gå till vallokalen på valdagen och rösta... Det må vara konservativt och traditionellt och tråkigt men på någon punkt måste man ju få vara det också...eller? Jag har i alla fall hämtat en del kampanjmaterial idag. Mer info om fp:s kandidater och ställningstaganden finns på kampanjwebben.

Annars fortsätter debattinlägg som är allt ifrån bara konstigt, till underhållande eller faktiskt riktigt vettiga att dyka upp här och var. Jag är lite osäker på vilken kategori jag ska placera Tim Nilssons förslag på SVT Opinion om att lösningen på alla problem med EU-samarbetet är att slänga ut Frankrike i.

Den här intervjun med Sören Wibe däremot är konstig på alla möjliga sätt... Det påstås att Sören Wibe vill vara Norrlands röst i EU. Vad skulle det vara för politiska frågor som alla norrlänningar är helt överrens om? Vilka är Norrlands intressen som vi alla är överrens med varandra (men tydligen inte med någon annan) om? Varför skulle jag som liberal norrlänning självklart ha mer gemensamma intressen med Sören Wibe (eller för den delen en sverigedemokrat från Jämtland) än med en annan liberal från Malmö eller för den delen Tyskland? Och vad menas egentligen svaret i den sista paragrafen? Vi ska ha kvar medlemskapet men inte i det EU som finns? Grundstommen i hela fredsprojektet EU är den inre marknaden, hur ska den fungera utan några överstatliga regelverk? Och framförallt varför vill Sören Wibe ha mandat för att sitta i en församling vars uppgift är att besluta om överstatliga regelverk om han tycker att inga sådana ska få finnas? Och varför ställer inte journalisten den sista av frågorna till honom? Märkligt alltihop...

tant gredelin svarar.... ett par dagar försent....

Well, det värsta och det bästa med romance tycker jag går hand i hand, de flesta är så corny att man bara vill dö av också är de ganska förutsägbara. Man vet att hjälten och hjältinna får varandra i slutet.

Att de är corny är bra för att ibland är det precis just det man vill ha, en hel masa fånerier kan faktiskt göra en på bra humör men om man inte är på humör är inget så vidrigt och tråkigt som en smaskig Nora Roberts. Det faktum att man vet hur det ska sluta är på samma sätt, man kan tryckt läsa vidare och få det man vill ha, ett lyckligt slut, eller så blir man helt galen av att det är så himmla förutsägbart om man är på fel humör.

Karaktärer ja... jag insåg att de jag gillar bäst är två stycken ur Lois McMAster Bujolds böcker där Dag Redwing och Fawn Bluefield är så himla fantastiska och deras saga så himla hjärtknipande vacker att man önskar man fick vara henne. Det andra Bujold paret är Lord Aral Vorkosigan och Cordelia Naismith och deras fantastiska äventyr strans sata och jagade på en främmande planet. Om jag skulle vilja byta med Fawn, skulle jag villja vara Cordelia. det tredje paret är väl inte kanske romance men jag har alltid gillat Howl och Sohpie i Howl´s moving castle, ända sedan jag var liten och läste den för första gången. Valet har varit ganska tufft tycker jag, med flera utmanare inte främst manliga hjältar ur Jane Austen även om en av mina favoriter där är kapten Wentworth, Eric ur Sookie böckerna fans med på listan och en hel hög brittiska lorder ur en massa andra böcker så blev det tre gamla favoriter till sist.

Jag är stormförtjust i rädda värden och bli kära böcker då får man all rolig action uppblandat men en massa trevlig och smaskig romantik. Annars drar jag nog ganska mycket mot klassisk chicklitt när det gäller handling och företelser.

Psykiskt beroende

Med anledning av en diskussion som kom upp under gårdagens studiecirkelsammankomst har jag ägnat en stund åt att leta lite information om narkotikaklassade preparat. Och jag måste säga att jag inte begriper mig på begreppet "psykiskt beroende".

T.ex. skriver Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning på sin hemsida om LSD att:

Fysiskt beroende av LSD är inte känt. Däremot ger drogen troligen ett psykiskt beroende; drogen blir det centrala i en persons tankar, känslor och aktiviteter och det därför blir svårt att sluta.

Om ett "psykiskt beroende" är något som "blir det centrala i en persons tankar, känslor och aktiviteter" kan alltså precis vad som helst betraktas som beroendeframkallande? Böcker, tv-serier, ett föreningsengagemang, en religion, en politisk ideologi, vilken hobby som helst, osv. Eller är det bara sådana saker som betraktas som, i någon mening, dåliga som man blir "psykiskt beroende" av? Jag har annars alltid uppfattat beroende som ett medicinskt tillstånd som genererar påtagliga abstinenssymptom när man avstår (oavsett om det är av fritt val eller pga tvång)...

Om någon har bättre koll än mig på det här så skulle ett klargörande av vad begreppet egentligen handlar om uppskattas för baserat på vad jag kunnat hitta om det hittills så låter det mest konstigt.

Avgjort

Så var det avgjort för den här gången. Norge tog hem första platsen och slog poängrekordet med rejäl marginal. Jag kan leva med att Norge vann, det var en av de bättre låtarna i startfältet, men så överlägset...? Om inte annat så förstörde det spänningen. Det stod ju klart på ett ganska tidigt stadium hur det skulle gå. Mina favoriter som jag nämnde igår, Bosnien och Armenien, slutade båda 10-i-topp (9:onde resp. 10:onde plats).

Nu när det är avklarat är det dags att fokusera framåt, på nästa stora europeiska arrangemang. Nämligen valet till Europaparlamentet. På onsdag öppnar förtidsröstningen!

Finaldags

Jag känner mig ganska populärkulturell idag och kan nu konstatera att om ungefär en halvtimme är det nu dags. Finalen i Eurovision Song Contest 2009 går av stapeln i Moskva. Startfältet kan hittas här.

Tror det är ett ganska säkert tips att Sveriges 12:a i år kommer att gå till Norge (igen). Mer oklart vem som vinner. Själv tycker jag nog faktiskt bäst om Bosniens bidrag...eller kanske Armenien. Men vi får se hur det går, snart är det dags!

Tant blå avger sina svar om romancelitteraturen

Det verkar som om ingen av oss klarade att presentera ett svar på den senaste utmaningen inom utsatt tid. Själv somnade jag ifrån alltihop igårkväll och var säker på att jag skulle vara den enda som inte presterat något svar, men tydligen blir mina svar de första...

1. Den första frågan handlade om vad som är det bästa respektive det sämsta med romancelitteratur.

Det sämsta är utan tvekan omslagen! Här var det tänkt att jag skulle lägga in några bilder med exempel på helt förskräckliga omslag ur min egen bokhylla, men någon har gömt eller ätit upp sladden så det går inte att flytta över fotot från mobilen till datorn.

Det bästa skulle jag nog säga är variationen. Vid första anblicken kan det tyckas vara en genre med ett ganska begränsat tema, men det kunde inte vara längre från sanningen. Hjälten kan vara advokat för ett stort företag som vill köpa upp hela kvarteret där den lilla hattaffären hjältinnan ärvt efter sin mor ligger och riva allt för att bygga ett nytt köpcentrum. Eller hjältinnan som guvernant/hushållerska och hjälten som husets herre, gärna med ett spöke eller en mentalsjuk före detta fru med i bilden. Eller varför inte en valkyria och en vampyr som deltar i en skattjakt efter övernaturliga föremål? Tidsresenärer, cowboys, pirater, harem, slott, spöken, häxor, varulvar, arvtagerskor, sjuksköterskor, grevinnor på obestånd, dolda identiteter, missförstånd, kidnappningar, yrkesmördare och stora hemligheter är alla vanliga fenomen som kan förekomma i nästan vilka konstellationer som helst.

2. I centrum för romanceberättelsen står alltid paret och det är de enskilda karaktärerna som den andra frågan gällde. Vilka 3 karaktärer ur romancelitteraturen som man känner lite extra starkt för. Det har verkligen varit jättesvårt att välja. Det hade kanske varit lättare att utse de man (eller i alla fall jag) avskyr mest innerligt, som Richard från Laurell K Hamiltons Anita Blake-böcker. Hur som helst, here goes...

2a) Det första valet var inte fullt lika svårt som resten. Med tanke på att Pride and Prejudice av Jane Austen är en av mina absoluta favoritböcker, alla kategorier, så är det så klart också så att Elisabeth Bennett och mr Darcy ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Hon må vara ung och naiv och han kanske saknar social kompetens, men de är båda intelligenta människor med hjärtat på rätta stället.

2b) Av någon anledning har jag verkligen fastnat för Diana Gabaldons Outlander-serie. Claire (sjuksköterska från 1940-talet) må irritera mig till vansinne ibland med sina ogenomtänkta galenskaper, men allt det andra...miljöerna, äventyren, karaktärsgalleriet, och (let's face it) hjälten, Jamie Fraser, har fångat mig. Bildad skottsk adelsman med ett pris på sitt huvud under och efter Bonnie Prince Charlies uppror mot engelsmännen (mitten av 1700-talet för den som inte kan sin skottska historia...och ja, det innebär att tidsresor är inblandade).

2c) Jamie Vegas från Kelley Armstrongs Women of the Otherworld-serie är också något av en favorit. Hon är inte lika ung och oerfaren som de flesta andra hjältinnor och hon har en ganska realistisk uppfattning om sina egna förmågor. Hon inbillar sig varken att hon är briljant på saker hon inte kan eller att hon är värdelös på sånt hon är fantastisk på. Dessutom är hon ganska lättsam och underhållande. (Hon påminner mig också lite om en annan favorit, Surreal SaDiablo från Anne Bishops Dark Jewels-serie...fast Jamie Vegas är ett tv-medium och en sann necromancer (mer i betydelsen andebesvärjare än svartkonstnär), inte en prostituerad lönnmördare som Surreal.)

3. Slutligen så gällde det 3 scenarion ur den klassiska romancelitteraturen som är lite extra tilltalande. Det var nästan svårast eftersom det helt och hållet beror på hur konceptet används om det blir bra eller inte. Men visst finns det vissa varianter som är mer tilltalande än andra (när de används på ett bra sätt).

3a) Jag uppskattar när det finns något mer som är centralt i boken än själva kärlekshistorien. Äventyr, gärna med något slags tävlingsmoment i stil med den övernaturliga, våldsamma och ganska grymma skattjakt som utgör bakgrunden för historien om Kaderin the Coldhearted och Sebastian Wroth (och till viss del även Mariketa the Awaited och Bowen Mac Rieve) i Kresley Coles Immortals after Dark-serie kan vara ett bra alternativ.

3b) Jag är ganska förtjust i den onda styvmodern (eller mostern, fastern, systern, etc) när hon görs på ett bra sätt. Den lögnaktiga, manipulativa intrigmakerskan som är så tröttsam i verkligheten kan verkligen vara helt fantastisk och oerhört underhållande i litteraturen (eller på film eller i tv för den delen).

3c) Hjältinnan på flykt med hemlig identitet (oftast undan ett oönskat äktenskap eller någon annan typ av krav från familjen) är en variant som aldrig upphör att fascinera oavsett om hon rymmer med pirater, cirkusen, rodeon eller bara på egen hand och snabbt blir tillfångatagen endera av hjältens underlydande armé, hans rövarband eller bara han själv alternativt av ärkeskurken som också försöker förföra henne, säljer henne till ett harem eller på annat sätt ställer till med förtret.

Eurovision Song Contest har börjat

Igårkväll genomfördes den första semifinalen i årets upplaga av Eurovision Song Contest och Malena Ernman kvalificerade sig till lördagens final. Sällskap dit får hon av Turkiet, Israel, Rumänien, Island, Finland, Portugal, Malta, Bosnien och Armenien.

Annars så har den polske prästen Ksawery Knotzs nyligen fått en bok publicerad med titeln ”Sex, as you don't know it”. Aftonbladet beskriver den som en "handbok för troende par som söker inspiration i den äkta sängen".

Ganska spännande att det sker i Polen samtidigt som en brittisk kvinna fått problem med rättsväsendet pga att hon är för högljudd när hon har sex, i sitt eget hem. Helt vansinnigt!

Den fria aborträtten

Att fri abort betyder just fri abort och att varje enskild kvinna själv bestämmer om, och i så fall varför, hon vill genomgå en abort verkar fortfarande vara allt annat än självklart. Frågan aktualiserades i vintras när en kvinna två gånger begärt abort när hon fått veta att fostren hon bar på var flickor. Nu har i alla fall (enligt Expressen) Socialstyrelsen slagit fast att det inte är ett giltigt skäl att neka abort.

Visst är det sorgligt om enskilda kvinnor anser fostrets kön vara väsentligt på något sätt när beslutet ska fattas. Men om varje människa själv äger rätten till sin egen kropp och därmed rätten att bestämma över den, och vi dessutom använder det som motiv till att alls acceptera rätten till abort, då måste ju alldeles självklart den rätten gälla fullt ut. Det vill säga varje kvinna måste få välja själv oavsett vad som är anledningen till hennes val.

Alliansdag med Europatema

Idag genomfördes en Alliansdag i kommunen med Europa och det stundande EP-valet som tema. Deltog gjorde för folkpartiet Cecilia Wikström, för centerpartiets räkning Abir Al-Sahlani, för kristdmokraterna Ella Bohlin och för moderaterna Håkan Gilmark.

Förmiddagen tillbringade partierna var för sig med sina kandidater vilket innebar kulturaktiviteter för folkpartiet eftersom kulturen är en av Cecilia Wikströms (och Solveig Hellquists, vår riksdagsledamot från länet) hjärtefrågor. Efter lunch samlades alla på Arken för en utfrågning av kandidaterna där Sven Lindblom fungerade som samtalsledare. Den av kandidaterna som imponerade mest på mig personligen var utan tvekan Abir Al-Sahlani. Hennes konsekvent liberala och frihetliga förhållningssätt och starka engagemang för den enskilda människans rättigheter kombinerat med en ganska avslappnad stil kändes väldigt tilltalande.

Mindre imponerande var att gymnasieskolorna i kommunen inte visade det minsta intresse för aktiviteten. Förstahandsvalet av lokal hade egentligen varit på någon av skolorna, men det accepterades inte och inte ens någon av samhällsklasserna kom för att lyssna, analysera och ifrågasätta. Ganska sorgligt att man inte utnyttjar ett sånt här tillfälle att lära sig mer om och diskutera kring hur vår demokrati fungerar i praktiken.

bäverjävlarna, grodor och all annan skit....

En ganska intressant helg bestående av en massa märkliga kontraster, en timme i stan följs upp av en timme i skogen spanades efter bävrar och grodor och en lördagskväll men en glatt nynandes lillebror och kortspel med mor istället för den halvt om halvt planerade spriten och krogen. De skön sjungande syskonen lär dock inte bli en hit!

Gillade bävrarna, nästa gång jag åker dit ska jag sitta upp på berget och spana efter dom hela natten, lillebror kan få följa med om han är tyst och jag hoppas att tant blå och mamma också vill se bävrarna, resten ska jag spara tills jag har någon aning om hur och vad...

En ny bloggutmaning!

Som bekant fick jag hem bokpaket igår och har med anledning av det beslutat att utlysa en ny bloggutmaning. Temat den här gången blir romancelitteratur och jag vill nu veta:

1. Vad är det bästa respektive det sämsta med romancelitteratur?

2. Vilka är de tre hjältar/hjältinnor från romancelitteraturen som din...ehm...ditt hjärta...klappar lite extra för? ;-)

3. Vilka är de tre scenarion ur romancelitteraturen du helst drömmer dig bort till/tilltalas mest av?

Så...fundera, gör dina val och glöm inte bort att motivera. En vecka är väl ganska lagom lång tid att tänka?

Sex, samtycke och demokrati

En ny dag och sexköpsdebatten rasar vidare lite varstans. Även om jag har tagit upp frågan i några tidigare inlägg och länkat till massor av debattinlägg så har jag inte formulerat något eget resonemang om frågan tidigare. Det känns som att det kanske börjar vara dags för det nu.

Det här med sex blir ofta komplicerat och svårt när man ska göra generella gränsdragningar som också ska hålla för avvägningar i konkreta, enskilda fall. Det finns ju oändliga variationer och preferenser. Människor har sex på alla möjliga olika sätt och av alla möjliga tänkbara anledningar. Så var gör vi vanligen gränsdragningen? Jo, i vanliga fall, så länge inga pengar är inblandade, så brukar de allra flesta av oss vara överrens om att acceptabelt sex är sex som försiggår mellan samtyckande vuxna. Punkt. Så länge alla inblandade parter är med på allt som sker så är det och ska det vara ok (i alla fall i lagens mening). När någon inte vill, utan blir tvingad till sex mot sin vilja, så kallar vi det för våldtäkt. Vi åtalar och dömer den eller de som är skyldiga till övergreppet om det kan bevisas att ett brott begåtts. Och vi har ambitionen att försöka hjälpa den som blivit utsatt att bearbeta det som hänt. Ibland är gränsdragningarna inte helt lätta att göra och ibland är bevisläget allt annat än entydigt. Men jag har hittills aldrig hört någon anföra det faktum att våldtäkter och övergrepp på både vuxna och barn begås eller svårigheter att veta när uppsåt eller reellt samtycke verkligen föreligger som argument för att förbjuda sex helt och hållet. (Och jag räknar inte riktigt med att det ska ske i första taget heller.)

Därför måste jag erkänna att jag har oerhört svårt att förstå varför så många människor som i de flesta andra sammanhang är vettiga, sansade och rationella individer helt plötsligt blir fullständigt irrationella för att pengar inkluderas i ovanstående ekvation. Av någon anledning måste allt sex där pengar byter händer vara förbjudet pga att det förekommer våldtäkter och övergrepp. Av någon anledning påstås det vara mycket svårare att veta säkert om den enskilda kvinnan har valt sexet när pengar byter händer än när pengar inte gör det. (Och ja, av någon anledning tycks det bara vara intressant att ifrågasätta om den kvinnliga sexsäljaren har gjort ett självständigt val. Om de män som säljer sex anses mer kapabla att göra självständiga val eller bara inte betraktas som intressanta eftersom de inte passar in i förklaringsmodellen där Kvinnan är offer för den Manliga Sexualiteten är mer oklart.) Helt plötsligt anses det rimligt att lägga sig i när, var, hur och med vem människor väljer att ha sex på ett sätt som inte accepteras så länge det är andra värden än de ekonomiska som överförs.

För mig är det fullständigt självklart att alla former av sex som försiggår mellan samtyckande vuxna ska vara helt acceptabla precis som när det gäller alla andra former av interaktion mellan människor. Däremot ska alla former av tvång och övergrepp kraftfullt bekämpas och den som utsatts för övergrepp ska självklart kunna få hjälp och stöd. Den enskilda människans eget val måste alltid vara den grundläggande utgångspunkten, inte huruvida det är pengar, kärlek eller något annat värde som överförs mellan parterna.

Om man inte accepterar det som grundläggande utgångspunkt utan anser sig veta bättre hur andra människor ska leva sina liv, då börjar jag undra hur man får det att gå ihop med konceptet demokrati. Hur blir det alls meningsfullt att prata om demokrati om man godtyckligt kan avfärda de val människor gör med att de inte förstår sitt eget bästa? Är det bara sexsäljare som inte är kapabla att välja sina egna liv eller finns det fler grupper? Och hur rättfärdigar man att de ska ha den demokratiska rätten att delta i styret av landet och kommunen om man inte ens anser att de är kapabla att styra sina egna liv? Eller gör man inte det? Jag får det i alla fall inte att gå ihop.

Bokpaket och lite mer sexköpsdebatt

Idag fick jag hem båda bokpaketen jag beställde förra veckan så nu har jag massor av spännande saker att läsa som väntar på mig. Med tanke på vilken uppståndelse det blivit kring sexköplagen* så känns det ganska rimligt att det första jag läser ur paketen blir Petra Östergrens Porr, horor och feminister.

Annars är Sarah Wendell och Candy Tans Beyond Heaving Bosoms definitivt läsning jag ser fram emot. En seriös analys av romancelitteratur där baksidestexten bland annat utlovar diskussion av:

- The heroine's irresistible Magic Hoo Hoo and the hero's untameable Wang of Mighty Lovin'

- Sexual trends. Simultaneous orgasms. Hymens. And is anal really the new oral?

- Romance novel cover requirements: man titty, camel toe, flowers, long hair, animals, and the O-face

- Are romance novels really candy-coated porn or vehicles by which we understand our sexual and gender politics?

Och det är såklart också litteratur ur genren som finns med i bokpaketen. Framförallt kännde jag att det var dags att se vad som egentligen är grejen med hela cowboy-vurmen i mycket romancelitteratur. Helt slumpmässigt blev det Lorelei James Long Hard Ride som får stå för min introduktion till konceptet. Jag väntar mig någon slags hyllning till manlighetsideal i stil med Zeb och Luke Macahan i den gamla klassiska tv-serien, men man vet aldrig. Jag återkommer i frågan...

Övrigt innehåll i de här bokpaketen var: Bone Crossed av Patricia Briggs, Kroppsmaskinerna av Alexander Bard och Jan Söderqvist, Relentless av Lauren Dane och Klassisk feminism av Louise Persson. Sammantaget en rätt spännande blandning som jag nu omedelbart ska sluta skriva om och börja läsa av istället.


* Flera länkar till olika debattartiklar, intervjuer och radiodebatter finns i mitt blogginlägg från igår. Sedan dess har bland annat Cecilia Wikström och Alexander Bard debatterat frågan i Kvällsöppet i TV4 igår, flera nya debattartiklar har publicerats på Politikerbloggen (bl.a. av Alexander Bard och LUF-ordföranden Frida Johansson Metso) och SVT opinion (bl.a. av Mattias Ericson och Hanna Wagenius) och frågan diskuterades i Kvällspasset i P3 igårkväll. Dessutom kommer den att tas upp i kvällens Debatt i SVT.

Den svenska sexköplagens vara eller icke vara

I dagarna har den svenska sexköplagen blivit högaktuell sedan CUF:s stämma häromdagen röstade igenom Hanna Wagenius motion om att ta ställning emot lagen. Det verkar som om den även kommer dyka upp på LUF:s stämma till hösten (och är inte Politikerbloggens rubriksättning kreativ så säg).

Frågan diskuteras också flitigt på olika håll i veckan. Bl.a. så har Birgitta Ohlsson debatterat den med Susanne Dodillet i P1 och med Hanna Wagenius på Politikerbloggen. Per Pettersson, LUF Storstockholm, och Jenny Sonesson, ordförande i Liberala Kvinnor, har diskuterat lagen i P1. Den kommer också diskuteras i ytterligare debattprogram i såväl radio som TV de närmaste dagarna.

Jag skrev lite om ett av argumenten som används i debatten i det här blogginlägget, men överlag så tycker jag att Hanna Wagenius sammanfattar frågan väldigt bra i den här repliken.

Form vs. innehåll

Med anledning av gårdagens datum så har jag funderat en del på det här med form och innehåll. Högtidlighållandet av 1:a maj känns som ett klart exempel på en företeelse där form får gå före innehåll. I mer eller mindre 70 års tid har (s) suttit i regeringsställning i Sverige även om de inte gör det för ögonblicket. Det har aldrig hindrat arbetarrörelsen med ledande (s) politiker i spetsen från att ge sig ut och demonstrera till 1:a maj. Demonstrera mot vaddå kan man fråga sig. Under den här mandatperioden och särskilt i år med global lågkonjunktur hade man ju därför kanske kunnat förvänta sig något utöver det vanliga men det blev bara samma vanliga. Dock med skillnaden att krav på partiledningens avgång framförts ur de egna leden. Vad är egentligen motiven till att behålla 1:a maj som röd dag i almanackan?

Det är alltid relevant att fundera över hur och varför vi egentligen gör saker, både i politiken och i våra privatliv. Fyller det någon funktion? Är det ändamålsenligt utformat? Och är det effektivt? Eller gör vi saker bara för att? Är det mer form än innehåll?

Det är ett av motiven bakom mitt beslut tidigare i veckan att lägga bort etiketten feminist. För att formen (begreppet, etiketten) inte får bli viktigare än innehållet, ställningstagandet att människor själva ska betros med ansvaret att själva välja sina egna liv. Javisst, det finns givna förväntningar, föreställningar och stereotyper kopplade till kön och belöningar och bestraffningar som följer av hur man förhåller sig till dessa normer. Det finns också givna förväntningar, föreställningar och stereotyper med tillhörande belöningar och bestraffningar kopplade till en massa andra grupptillhörigheter (ålder, etnicitet, socio-ekonomisk status, utbildningsnivå, sexuell läggning, yrkesval, politisk och religiös övertygelse, om man bor i glesbygd eller storstan, osv). I vissa fall känner vi oss trygga och bekväma med förväntningarna en viss etikett eller grupptillhörighet för med sig och andra gånger finns det en ganska tillåtande attityd till att förhålla sig fritt till förväntningarna och så långt är ju allt bra. Men ibland upplever vi förväntningarna som begränsande och kvävande. Och det är ju egentligen först där problemet uppstår, när etiketten eller förväntningarna, blir begränsande, hämmande eller kvävande. När vi slutar betrakta kategorier och etiketter som ett beskrivande verktyg som genom generaliseringar hjälper oss att göra världen begriplig och hanterbar. När vi istället börjar KRÄVA att människor vi satt en viss etikett på SKA uppfylla alla de förväntningar vi har på den gruppen eller etiketten.

För att med ett praktiskt exempel klargöra vad jag menar så är det alltså i sig inte något större problem om män generellt sett är fysiskt starkare än kvinnor. Det är bara statistik, en beskrivning av ett generellt tillstånd, och innebär heller inte att alla män är fysiskt starkare än alla kvinnor. Det blir problematiskt först när kvinnor som har den nödvändiga styrkan för någon given uppgift ändå sorteras bort för att hon är kvinna och därmed förutsätts vara svagare alternativt ändå "släpps in" men på ett värderande sätt betraktas som "okvinnlig". Eller när män som saknar den nödvändiga fysiska styrkan för en given uppgift betraktas som mindre värda eller "omanliga". Dvs när man slutar använda kategorierna som generaliserande deskriptiva och istället börjar använda dem som deterministiskt normativa.

Samma problem finns kring många typer av kategorier, vissa yrkeskategorier eller socio-ekonomiska grupper förväntas ha en given politisk övertygelse. Att vissa politiska övertygelser är vanligare inom vissa socio-eknomiska grupper är i sig bara statistik. När man däremot börjar tvångsansluta fackligt anslutna till ett visst parti eller betrakta personer inom den egna socio-ekonomiska gruppen som inte delar den politiska övertygelsen som förrädare eller liknande för att de inte lever upp till förväntningarna så har man gjort kategorin till deterministiskt normativ och därmed finns ett problem.

Det är också där det huvudsakliga problemet i Sverigedemokraternas syn på "svenskhet" och svensk kultur ligger. Visst är det så att det finns vissa traditioner, beteenden, värderingar, osv som är vanligare än andra i Sverige. Och visst ska det vara fritt fram att elda till Valborg, engagera sig i ideella föreningar, hålla sig med något slags sekulärt lutherskt kristen moral, rösta på socialdemokraterna, lyssna på ABBA, spela på hästar, tillbringa semestern ute på landet eller vad man nu vill inkludera i definitionen av svensk kultur. Problemet uppstår när man vill göra etiketten svensk både statisk och deterministiskt normativ. När det i någon mening typiskt svenska inte längre bara ska vara en generaliserande beskrivning av vad som råkar vara vanligast just nu utan vill göra det till ett tvång som ska gälla för alla i framtiden också. Jag har levt hela mitt liv i Sverige (med undantag för några veckors utlandsresor då och då) och huvudsakligen i bostadsområden, skolor och arbetsplatser som varit dominerade (men inte uteslutande bestått) av s.k. etniska svenskar. Trots det har jag aldrig stött på någon som uppfyller hela stereotypen. Så var ska gränsdragningen göras? Vilka kriterier ska vara viktiga om svenskhet ska användas politiskt? När är man tillräckligt svensk för att passa in i sd:s Sverige? Det är en fråga som har ställts lite då och då men som aldrig får något begripligt svar utan bara en massa godtyckligt svammel om att "det märker man" eller att det skulle vara så självklart att det inte behöver identifieras.

Kombinationen av de här exemplen leder mig till en annan intressant iakttagelse. För några år sedan skrev Aftonbladet om hur en skola i Kiruna censurerat bort den bild av tjejer med bar överkropp och hockeyutrustning som man godkänt från avgångsklasserna flera år i rad tidigare så länge det var killar på bilden. Där kan man förstås omedelbart se kopplingar till kön, äganderätten till den egna kroppen och synen på sexualitet. Att mäns kroppar, nakenhet och sexualitet är något normalt medan kvinnokroppen och kvinnors nakenhet och sexualitet ständigt problematiseras. Men jag gör en annan tolkning också med anledning av en liknande situation som Tant röd berättade om från skolan där hon jobbar.

Där hade eleverna i en av klasserna kommit överrens om att de vita eleverna i klassen skulle måla sig svarta och de svarta eleverna måla sig vita. De hade först fått det godkänt också, förbereder sig, kommer ut och ska ta bilden och blir då stoppade av klassföreståndaren med motiveringen att det skulle vara rasistiskt. Vad består då likheten mellan de här situationerna i? Jo, i båda fallen handlar det om unga människor med en respektlös inställning till våra traditionella och stereotypa föreställningar om givna kategorier som hindras av de vuxna från att utmana själva de stereotyper som upplevs som problematiska. Tjejerna i Kiruna förvägras rätten att utmana och driva med den traditionella könsrollen att nakenhet bara är ok (och rentav roligt) för killar eftersom den deterministiskt normativa föreställningen om nakenhet och kön är att nakna kvinnor alltid är offer. Föreställningen om att nakna kvinnor alltid är offer används alltså till att hindra kvinnor från att erövra rätten att själva bestämma över sin nakenhet?

Samma sak med ungdomarna som ville göra en grej av att de inte hade samma hudfärg och inte upplevde det som något problematiskt. Men för klassföreståndaren blev det väldigt problematiskt eftersom den traditionella föreställningen om ras (eller etnicitet eller hudfärg eller vad man nu vill använda för begrepp) är att det per definition är rasism och problematiskt att alls fästa någon uppmärksamhet vid att någon slags olikheter eventuellt kan finnas. Så ungdomarna tilläts inte utmana föreställningen om ras som något problematiskt eftersom de vuxna (eller i alla fall några av de vuxna) betraktar ras som något problematiskt.

Visst har vi hamnat i en ganska märklig situation när allt fler av de vanliga problemen som uppstår kring försök att motarbeta intolerans och förtryck mellan olika grupptillhörigheter blir de här cirkelresonnemangen?! När kampen mot intolerans och förtryck självt blivit en del i förtycket. Då kan man verkligen prata om att det har blivit viktigare med form än med innehåll. Viktigare att hålla fast vid en etikett än det är att etiketten faktiskt står för något meningsfullt.

Ett annat ganska kontroversiellt ämne där det kan vara läge att börja fundera över form och innehåll gäller synen på droger. Är t.ex. förbudslagstiftning med hårda straff det mest effektiva sättet att komma tillrätta med missbruksproblematik? Jag är själv inte jättekunnig på området, men jag tvivlar. Om det vore fallet skulle väl inget problem finnas längre. Eller? Kanske är det dags att byta perspektiv och i högre utsträckning fokusera på skademinimering?

1:a maj, EP-val och studiecirkel

Idag är det 1:a maj. Av tradition arbetarrörelsens stora högtidsdag. Med tanke på global lågkonjunktur, Alliansregering och dessutom valår så hade man kanske kunnat tänka sig att krafttag skulle tas för att verkligen samla rörelsen och mobilisera inför valet. Istället kräver 31 fackliga klubbordföranden att Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin, m.fl. i toppen ska avgå.

Det är alldeles uppenbart att EP-valet inte tas på något större allvar och då är det ju inte heller konstigt att siffrorna i opinionsmätningen (den första jag hört talas om hittills) ser något annorlunda ut än för inrikespolitiken.

I veckan som kommer ska vi ha den fjärde träffen i studiecirkeln "Örnsköldsvik i Europa" om EU och dess inverkan i vår vardag. Första träffen handlade ganska allmänt om vilka bilder och föreställningar av, attityder till, EU vi bär med oss. Vi tittade också lite på hur mandatförhållandena ser ut, vilka partigrupperna är och sånt. Andra träffen handlade om euron och resulterade också i att vi efteråt skrev en motion till kommunfullmäktige om att införa euron som parallell valuta i kommunen. Senast pratade vi om EU:s inverkan på kommunpolitiken och i våra egna privatliv. Härnäst är det dags att prata om demokratiaspekten, då kommer frågor om valdeltagande, legitimitet och Lissabonfördraget att vara huvudfokus.

Inte längre feminist

I ganska precis 10 års tid har jag kallat mig för feminist. Med det har jag framförallt menat att jag anser att alla bör ha samma rättigheter, samma möjligheter att själva välja sina egna liv och samma skyldigheter och ansvar för de val man gör (både formellt och reellt) oavsett kön (eller ålder, etniskt ursprung, fysisk förmåga, politiska, religiösa eller sexuella preferenser, osv). Idag lägger jag bort den etiketten. Motiveringen till det kan göras väldigt kort eller väldigt utförlig.

Kort: jag upplever inte att feminismen som ideologi eller politisk rörelse jobbar för det jag står för.

Om jag ska utveckla det så kan man säga att jag upplever att feminismen helt har gått vilse och på många sätt blivit kontraproduktiv. Man pratar om patriarkala strukturer men förstår många gånger inte längre vad det betyder. Patriarkala strukturer betyder inte att män som grupp förtrycker kvinnor som grupp. En patriarkal struktur innebär att en liten grupp individer (som för all del vanligen är män t.ex. byäldste, familjeöverhuvud, etc) kontrollerar livet och villkoren för alla andra, både män och kvinnor. Det jag upplever att den moderna feminismen jobbar för är inte att bryta kontrollen och låta alla själva välja sina egna liv utan att byta ut den lilla gruppen som kontrollerar. Att byta ut det befintliga begränsande och moraliserande regelverket mot ett helt annat men ändå lika begränsande och moraliserande regelverk.

Varför är det självklart bättre att tvinga alla kvinnor att yrkesarbeta än det var att tvinga alla kvinnor att stanna hemma med sina barn? Varför anser sig välmenande moraliserande feminister att de ska ha rätt att bestämma vad som är (eller inte är) acceptabelt sexuellt beteende för samtyckande vuxna? Varför är våld inom nära relationer bara ett samhällsproblem om det har en manlig förövare och ett kvinnligt offer? Hur blir kvinnors (eller mäns, eller människors) liv och villkor bättre av att kvinnor konsekvent utmålas som mindre begåvade, hjälplösa, obeslutsamma offer som behöver få livet tillrättalagt åt sig eftersom de inte är kapabla att själva göra sina egna val? Hur ökar min frihet att välja mitt liv av att en självgod, moraliserande grupp som reglerar min tillvaro ersätts av en annan lika självgod, moraliserande grupp som vill reglera min tillvaro lika hårt men bara med en annan uppsättning regler?

Och vi ska inte ens tala om hur många feminister som i det ena andetaget häver ur sig att alla de sätt män i Sverige missgynnas av befintliga samhällsstrukturer och regelverk är oväsentliga eftersom män i ett globalt perspektiv är gynnade av rådande strukturer. I nästa andetag heter det däremot att vi behöver kvotera in kvinnor i svenska bolagsstyrelser och göra särskilda insatser för att öka andelen kvinnliga företagare i Sverige. Är inte svenska kvinnor också en gynnad grupp i ett globalt perspektiv?

Nu ska det här såklart inte tolkas som att jag tycker att ”någon annan har det sämre någon annanstans” är ett bra argument för att inte göra någonting åt problemen som finns här och nu. Men det innebär att jag nog faktiskt tycker att det är viktigare att göra något åt det faktum att allt fler pojkar inte klarar skolan än det är att fler kvinnor får sitta med i bolagsstyrelser. Att det är dags att vi ger samma hjälp och stöd åt alla som utsätts för våld i en nära relation oavsett kön på vare sig offer eller förövare. Att det är hög tid att vi börjar betrakta pappor som fullvärdiga föräldrar med allt vad det innebär (från individualiserad föräldraförsäkring, vårdnad och umgängesrätt till attityder om ”duktiga” pappor som ”hjälper till” med att hämta sina barn på dagis). Att vi inte bara uppmärksammar att fler unga tjejer mår dåligt och skär sig själva utan att vi också ser att det är ett problem att dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sig.

För mig är det alldeles självklart att målet måste vara att alla människor ska ha så stora möjligheter som möjligt att själva välja det liv de vill leva. Det står sedan var och en fritt att privat moralisera hur mycket man vill över någon annans livsval. Det är fritt fram att tycka och tänka och säga vad man vill i en liberal demokrati. Men de personliga preferenserna har inte i politiken, i våra gemensamma regelverk, att göra. De är just personliga preferenser och därmed individens val. Jag anser mig inte ha rätt att upphöja alla mina personliga preferenser till allmän lag och tvinga alla andra att leva efter dem och har heller ingen lust att leva mitt liv efter någon annans personliga preferenser.

Alltså lägger jag bort etiketten feminist som inte funkar för mig längre. Fler har upptäckt den här problematiken och laborerat med olika begrepp som humanist eller för jämlikhet. Jag vet inte hur meningsfullt det egentligen är med alla dessa etiketter. Ibland kan de nästan vara mer kvävande och missvisande än de är hjälpsamma men om jag ända ska välja en så tycker jag nog att liberal sammanfattar min inställning ganska bra.

Några länkar från veckan

I veckan har jag mest varit trött och orkeslös, därav bristen på blogginlägg. Men jag har också hittat några intressanta och/eller underhållande länkar som jag nu tänkte dela med mig av.

Vi har t.ex. de här klippen från The Daily Show som handlar om det socialistiska paradiset Sverige. Helt klart underhållande! Del 1 finns här och del 2 kan hittas här.

Eller debatten om huruvida (s) tapp i opinionssiffrorna beror på att Mona Sahlin är kvinna och män endera inte kan acceptera det eller inte förstår vad hon säger.

Tycker också det börjar vara ganska tröttsamt med frågan om vem det är mest synd om. Är det mest synd om männen? Kvinnorna? 80-talisterna? 20-talisterna? Eller i klassisk tappning de fattiga barnen i Afrika? Varför kan man inte bara acceptera att det finns problem som behöver åtgärdas inom alla möjliga områden i samhället utan att behöva hänfalla till något slags verbalt skyttegravskrig om vem det är mest synd om?

Vad är en "snäll kille"?

I alla möjliga sammanhang pratas det om "snälla killar". Tjejer pratar om huruvida de vill ha en "snäll kille" eller inte. Och många killar beskriver sig själva på det sättet. Jag har själv många gånger fått frågan (från både tjejer och killar) om jag vill ha en "snäll kille".

Vid första anblicken kan det ju tyckas vara något självklart positivt. Jag menar vem vill blir misshandlad, bestulen eller illa behandlad på något annat sätt? Men är det allt begreppet betyder? Räcker det att inte vara ett kräk för att betraktas som en "snäll kille"? I så fall är ju begreppet så brett att det i princip saknar innebörd.

Andra gånger får jag intrycket att den som pratar om "snälla killar" snarare menar någon som saknar (eller i alla fall inte uttrycker några) egna åsikter, värderingar och prioriteringar, som låter sin utvalda styra och ställa över allt. Kort sagt en dörrmatta.

Det tycks vara ytterligheterna och begreppet kan innebära vad som helst däremellan. Så vill jag ha en "snäll kille"? Jag har ingen aning. Jag vet inte vad det betyder. Snäll mot vem? På vilket sätt då? Under vilka omständigheter?

Romance - det skamfyllda gettot

Jag hittade precis de här två länkarna till två fantastiska artiklar om...ja, hur översätter vi egentligen romance novel till svenska? Jag kommer inte på någon bra översättning just nu så romance it is.

Alla vi som någon gång med stor förtjusning läst någon bok i genren och berättat om det för någon annan (eller rentav blivit upptäckta med boken i handen!) vet precis vad författarna pratar om. Den nedlåtande, föraktfulla attityden genren ofelbart möts av (och man själv som läsare också riskerar att drabbas av). Och visst är det mycket i genren som inte förtjänar bättre (precis som i alla andra genrer), men det finns faktiskt en hel del som är bra också. Och framförallt, det är inte på något sätt nödvändigt att vara dum i huvudet för att uppskatta romanceböcker. Det är alldeles uppenbart att Beyond Heaving Bosoms måste ingå i mitt nästa bokpaket...

Berättarröst i film?

Igår kväll såg jag Australia. Det här ska inte bli någon recenssion av filmen, men däremot vill jag diskutera konceptet med att använda en berättarröst i film och särskilt när den tillhör en av karaktärerna. I böcker måste det finnas någon typ av berättare, annars blir det ingen historia och då kan subjektivt berättande ur en karaktärs perspektiv bli riktigt bra om det görs rätt. Det gäller att författaren verkligen håller sig till vad det är sannolikt att karaktären skulle märka, förstå, värdera, bry sig om, känna till, osv baserat på hur han/hon i övrigt framställs (intressen, personlighet, förkunskaper, osv). George RR Martin använder sig t.ex. av konceptet på ett alldeles utmärkt sätt i serien A Song of Ice and Fire. Men oftast funkar det så klart inte lika bra. Finns det något mer irriterande än en karaktär som beskrivs ha ett hett temperament som aldrig någonsin tappar humöret? Eller beskrivs som kompetent men virrar omkring oförmögen att göra någonting rätt? Eller ska föreställa nästan läskigt smart men som missar de mest uppenbara saker och begår korkade misstag? Osv.

I film finns inte samma behov av subjektivt berättande. Vi får ju ändå, under alla omständigheter, se historien utifrån. Vi får inte följa hur någon annan uppfattar världen eller tänker kring det som händer, det som i böcker är det intressanta med konceptet, eller i alla fall har jag aldrig sett konceptet använt på det förra sättet och det senare vore bara dåligt berättande i film. Möjligen kan man säga att den historia som berättas är den karaktärens subjektiva minnesbild av vad som hände. Men inte ens det stämmer ofta eftersom filmerna tenderar att inkludera massor av saker som berättarkaraktären (som av någon anledning ofta är/var ett barn) inte var med om, inte såg eller hörde och som det dessutom är osannolikt att någon skulle ha berättat.

Så varför envisas med konceptet om man ändå inte vill använda sig av dess logik? Jag kan, så här på rak arm, inte komma på en enda film som faktiskt blivit bättre av att det konceptet används. Australia var i alla fall inte ett exempel på lyckat användande (och då tyckte jag ändå väldigt mycket om filmen i övrigt). Jag tar gärna emot förslag på film där konceptet använts på ett bra sätt och verkligen tillfört något för jag skulle gärna vilja se det göras också och jag är övertygad om att det finns exempel.

Domen har fallit

Igår meddelades domen. De fyra kopplade till The Pirate Bay som åtalats har nu också fällts för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen och ska betala 30 miljoner i skadestånd och tillbringa ett år i fängelse (precis som i tant röds osannolika scenario tidigare i veckan...).

Vad ska man då säga om det hela? Ja, många är det som haft åsikter om domen i alla fall. Och omedelbart restes krav på censur. Jag tror generellt sett inte på censur som en konstruktiv väg att gå till någonting alls. Självklart inte heller i det här fallet. Och det verkar det som om internetleverantörerna i huvudsak håller med om.

Jag har själv lite för dålig koll på det tekniska och juridiska för att ha några konkreta synpunkter på domen, men man kan ju hoppas att Christian Engström i alla fall får rätt i att det ökar valdeltagandet den 7:e juni. Särskilt förstagångsväljarna som tidigare har varit dåliga på att rösta i EP-valet (senast inte mer än 25% mot 38% för hela svenska folket) kanske motiveras. Det är i alla fall uppenbart att något måste till...

Och slutligen så, domen kommer så klart att överklagas. Det kommer att ta år innan alla rättsliga turer är över och vid det laget så lär den aktuella tekniken redan vara överspelad. Men som jag sagt tidigare så tror jag inte på att försöka stoppa ny teknik enbart för att skydda föråldrade affärsmodeller. Tänk om de kreativa industrierna hade lagt all tid, energi och pengar de använt till att bedriva hetsjakt på sina kunder till att utveckla sina affärsmodeller istället...

Tant röd antar utmaningen!

Ok, hög tid för mig att besvara min egen utmaning:

1. Stolthet och fördom av Jane Austen
Jag följer de andra tanternas exempel och inleder med denna klassiker. En historia som är så välbekant att det känns som man skrivit den själv (om det vore så väl...).

2. The Illustrated Stratford Shakespeare
Behöver jag verkligen motivera? I Shakespeares samlade verk finns ju allt man kan önska sig av litteraturen! Skulle jag välja endast en bok att ta med till isoleringscellen så skulle det bli denna, här finns nämligen något att läsa för varje tänkbar sinnesstämning.

3. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams
För garanterad underhållning. Dessutom; fem böcker i en, vilket är bra i det här sammanhanget.

4. Alberte-serien av Cora Sandel
Alla tre böckerna i serien samlade i en volym. Jag har sett fram emot att läsa om denna men väntat in ett tillfälle då jag har gott om sammanhängande lästid, ett tillfälle som tycks stå och knacka på dörren i skrivande stund... Vackert, melankoliskt och oerhört engagerande i all sin stillsamhet.

5.Kattens historia av Gunnar Broberg
Nästan 500 sidor om människans (iaf den här människans) bästa vän får fungera som substitut för den riktiga katten.

6. Den oändliga historien av Michael Ende
När man under ett år i huvudsak kommer att ha läsning som sysselsättning känns det som en självklarhet att inkludera denna barndomsfavorit, som på ett så träffande sätt skildrar varför det är så roligt, och nyttigt, att läsa.

7. Goodnight nobody av Jennifer Weiner
Denna köpte jag på årets bokrea då jag läst att Jennifer Weiners böcker ska höra till den mer intelligenta chicklitt:en. Jag tar med den för att ha något samtida, lättsamt och ej tidigare läst att bryta av med bland alla gamla favoriter.

8. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
Någon form av skräck måste, känner jag, medtagas till isoleringen. Man skulle ju kunna tycka att en fängelsevistelse är skräckinjagande nog i sig, och det kanske den är, men den innehåller antagligen alldeles för lite vampyrer. Därför väljer jag att ta med denna otroligt hypade skräckroman och hoppas att den lever upp till förväntningarna.

9. A history of modern art av H.H. Arnason och Marla F. Prather
En konstbok känns som ett måste att ta med till fängelset. Ska jag vara omgiven av grå betongväggar i ett år kommer jag att behöva någon form av visuell stimulans utöver textmassor. Denna är riktigt fet och innehåller (enligt omslaget) 1438 illustrationer så den blir nog bra även om det finns roligare konstböcker.

10. Stråk av rött av Elizabeth George
Jag har precis påbörjat den här boken så det känns naturligt att ta med den som representant för deckargenren.

Sådär, nu känns det som jag fått med allt jag behöver; välbekanta favoriter som trygghet och nya bekantskaper för variation. Olika tidsperioder och miljöer. Klassiker, facklitteratur, chicklitt, skräck, fantasy, sci-fi och en deckare. Säkert finns det mycket jag skulle sakna efterhand, men just nu så känns detta som ett bra urval.

Tant gredelin tar till orda...

Shit... det här var mycket svårare än vad jag trodde, här sitter jag och har ångest över vad jag ska kunna överleva på i ett år i bokväg och ändå är det helt fiktionellt fängelse. Gaaalet. Jag hoppas att det finns tillgång till papper och penna i alla fall, annars överlever jag nog inte i vilket fall. jag har väl blandat både välkänt och nykomlingar i bokhyllan, en del älskade och slitna och en del för att de ska ge lite food for thought och ytterligare några som jag önskar att jag haft tid att läsa. Så:

Pride och prejudice av Jane Austen, den första boken jag tänkte på. Jag överlever knappt ett halvår utan den i normalfallet, har väl läst den en sisådär 35 gånger vid det här laget och äger fyra olika utgåvor av den. Dräglar också över Oxford Edition i läderband men inte tagit mig för att beställa den än. Det här får dock bli den engelska pinguin pocket utgåvan. En trogen vän i nöden.

The Sharing Knife, volume one Beguilement av Lois McMaster Bujold. Kanske en av de bästa romantiska fantasy böckerna som finns, just nu i alla fall. Har allt som en romantisk roman ska ha och är skriven av en av de riktigt bra fantasy författarna. Hemskt att jag inte har plats för de andra tre som kommit i serien, den fjärde boken Horizon, kommer på posten på måndag.

Shantaram av Gregory David Roberts har legat länge i bokhyllan och verkar både intressant och lång, närmare bestämt 941 sidor så den får följa med tillsammans med De Välvilliga av Jonathan Littel med samma motivation, lång och verkar både intressant och tänkvärd. Diskussionen om människans natur och ondska är alltid värd att fundera lite extra över.

Blonde av Joyce Carol Oates. Jag verkligen älskar Joyce men har aldrig lyckats ta mig tid att läsa Blonde, så det här är verkligen ett tillfälle att läsa en älskad författare fast en ny bok ett klokt val hoppas jag.

River of Gods av Ian McDonald. Utan fantasy skulle jag nog ha tråkigt och den här boken har värmt hyllan ett tag utan att jag tagit mig samman och gjort slag i saken. Han har just släppt en novellsamling som jag tycker verkar intressant och som jag ska köpa i Stockholm i maj, Cyberbad days heter den om jag inte miss minner mig.

Reave the Just and other tales av Stephen Donaldson. Novellsamlingar är underskattade och jag bara äskar novellerna i den här samlingen, det finns en varje humör och smaka bara på titlar som the woman who loved pigs och the Djinn who watches over the accused. Blir inte bättre! och ännu en fantasy bok till fängelset.

Så till de riktiga tanke nötterna i fallet: The Golden Bough av Sir James Frazer, Gnosis and Hermeticism from antiqutity to modern times och Access to Western Esotericism. Här får jag något spännade att filosofera över och sätta mig in i under det kommande året. Har alltid önskat att jag var mer insatt i esoterism och snacka om ett tillfälle att åtminstone få ordning på lite grundläggande begrepp och historia och få lite uppslag till vad som ska studeras när året är slut. Som sagt var jag hoppas att det finns pennor och en massa papper, det lär behövas.

Ja det var tio böcker det!

Tant blå besvarar utmaningen

Tidigare i veckan utlyste tant röd en utmaning som härmed besvaras. Det har varit jättesvårt. Jag menar, bara 10 böcker på ett helt år utan kontakt med resten av världen? 10 böcker skulle vara i minsta laget för en vecka under de omständigheterna... Men om rättvisans utmätare endast tillåter 10 böcker (som finns i min bokhylla i skrivande stund) för hela året så skulle det nog bli de här (utan någon särskild inbördes prioriteringsordning):

1. Pride & Prejudice av Jane Austen
Sedan många år något av en snuttefilt. Behöver jag säga mer?

2. A Feast for Crows av George RR Martin
Av någon anledning har jag fortfarande inte läst den (i sin helhet) mer än en gång medan jag läst om alla de andra böckerna i serien ganska många gånger vid det här laget så jag har säkert missat 1000 viktiga detaljer. Detaljer som kan användas för att konstruera alla möjliga spännande teorier (jag har ju trots allt ett helt år i isolering att fördriva). Dessutom kan man ju hoppas på att A Dance with Dragons kommit ut när jag får göra det... Fast ur det perspektivet kanske A Storm of Swords också borde inkluderas eftersom det är därifrån historien tar vid igen. Hmm...

3. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov
Ligger näst i tur på min läslista för ögonblicket så det känns naturligt att den får följa med. (I alla fall om vi utgår ifrån att rättvisans utmätare dyker upp vilket ögonblick som helst, jag kan av uppenbara skäl inte garantera att jag fortfarande kommer att vilja ha den med efter att jag läst den.) Jag har ingen riktig uppfattning om vad jag ska förvänta mig av den men jag känner mig ändå lätt entusiastisk.

4. Guilty pleasures av Laurell K Hamilton
Ja, jag är ett stort fan av Anita Blake. Trots det (ibland) dåliga språket. Trots vansinnigt irriterande karaktärer som Richard. Och trots att handlingen i de senare böckerna i serien tenderar att försvinna i allt sex och ältande av samma saker som redan ältats femtielva gånger. Trots allt detta så älskar jag böckerna. Jag gillar Anitas attityd. Jag uppskattar sättet att berätta en historia. Jag tilltalas av miljön. Jag fascineras av vampyrpolitiken. Och jag älskar hennes bad guys. Det finns många riktigt bra sådana i serien, Raina t.ex. och så finns så klart Edward. Jag vet inte om just den här (som är första boken i serien) nödvändigtvis är den bästa egentligen. Oavsett vilket så är den fortfarande speciell för mig eftersom den introducerade mig för både Anita Blake och för hela genren paranormal romance som underhållit mig i ett par år nu.

5. Tusen och en natt
Jag har alltid varit (och är fortfarande) barnsligt förtjust i sagor. Tusen och en natt hittade sin väg in i min bokhylla i pocketutgåva för något halvår sedan och är fortfarande oläst av någon anledning. Ett år i isolering vore ju ett alldeles ypperligt tillfälle att åtgärda detta.

6. Politik som organisation av Bo Rothstein m.fl.
Boken stod med på litteraturlistan vi fick under sommaren till a-kursen i statsvetenskap men hade sedan strukits när kursen väl började. Jag lovade då mig själv att jag ändå skulle läsa boken (som jag varit duktig och köpt hem i förväg) men har fortfarande inte kommit mig för. Sedan lär det ju faktiskt stå en del intressanta saker i den som jag kan ägna några veckor av isoleringstiden åt att fundera över också.

7. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams
Givetvis i den pocketutgåva som innehåller alla fem delarna i samma volym. Ska man sitta isolerad i ett år behövs något lagom galet som piggar upp. Jag tror inte att jag någonsin haft så roligt åt något jag läst som åt scenen där osannolikhetskalkylatorn förvandlar misilerna till en kaskelottval och en kruka med petunior och läsaren sedan får följa deras tankeprocess till dess att de kraschar.

8. Death in Holy Orders av PD James
Givetvis måste någon deckare med. Valet stod mellan den här boken och Barbara Nadels ”Harem”. Båda står olästa i min bokhylla och jag har tyckt bra om tidigare böcker jag läst av båda författarna så det var inget lätt val. Efter mycket velande avgjordes det till slut helt enkelt på sidantal.

9. A History of World Societies av McKay m.fl.
Eller helt enkelt McKay. Jag kan vissa delar bättre än andra men med ett helt år i isolering så finns ju gott om tid att verkligen fördjupa sig i ämnet. Särskilt de delar som inte handlar om västvärlden skulle jag behöva sätta mig in i bättre.

10. Undercover av Lauren Dane
Om inte ens förhoppningen om sex finns på ett helt år så får en flicka hitta andra sätt... ;-)

Som sagt, inte lätt men nu är det klart! Fritt fram att kommentera... Och du som själv bloggar och tycker att det verkar som en kul idé du också vill använda får gärna lämna en länk i kommentarsfältet till inlägget där tant röd utfärdade utmaningen.