En kort fundering över minoritetsspråken och litteratur i skolan

Nu har det verkligen gått oförlåtligt länge sedan det senast hände något i den här bloggen. Inte så att det inte har funnits saker att skriva om, visst har det gjort det. Alldeles för många. Det i kombination med flytt, studier, jobb och allt annat som ska hinnas med har lett till att jag inte riktigt lyckats ta mig tid. Nu får det vara nog med det.

På den nuvarande kursen i svenska hade vi i förra veckan besök från Sydafrika som pratade om litteraturens roll i den sydafrikanska skolan. Naturligtvis intressant att få andra perspektiv på frågan (även om det inte var så gott om tid). Det väckte också en del tankar och funderingar i mitt huvud.

En av de tankarna (om jag ska sammanfatta lite kort) gäller tendensen vi tycks ha i det här landet att ofta och gärna uppmärksamma minoriteters situation och hur de behandlas av majoritetssamhället i andra länder. Däremot tycks inte särskilt mycket energi ägnas åt ens de officiellt erkända (än mindre åt de övriga) minoriteterna här på hemmaplan. (Hur många vet ens vilka de officiellt erkända minoritetsspråken i Sverige är?) Det har ju naturligtvis sina poänger att vi som blivande lärare som bl.a. ska jobba med litteratur i skolan utöver svenska, nordiska och europeiska författare uppmuntras att läsa även andra utomeuropeiska författare än (nord)amerikanska. Men varför inte några exempel på den litteratur och det kulturarv som våra minoritetsspråk har att erbjuda också?