En skola för alla?

För den regelbundna läsaren av den här bloggen är det väl vid det här laget välbekant att jag börjat på lärarutbildningen i höst. Just nu arbetar jag därför på en rapport under rubriken Skolvägar som ska handla om hur skolan lyckats med sitt samhälleliga uppdrag att skapa en skola för alla. Där fastnar jag omedelbart för det begreppet i sig. Vad betyder egentligen en skola för alla? När är skolan för alla? Hur ska skolan vara för alla?

Ska det uppfattas som en skola som är tillgänglig, och lika, för alla? En skola som fostrar och utbildar för allas gemensamma (dvs samhällets) bästa? Eller pratar vi om en skola som strävar efter att utveckla varje enskild elevs potential och alltså verka för alla enskilda elevers bästa?

Det finns säkert fler sätt man kan tolka begreppet på också, men det här var några tänkbara tolkningar som omedelbart dök upp i mitt huvud. Vad jag försöker komma fram till är att innan det är meningsfullt att försöka dra några slutsatser om ifall skolan lyckats med uppdraget att vara en skola för alla bör man kanske ha klart för sig att begreppet är allt annat än entydigt. Där tänker jag mig alltså min ingång i det här arbetet.

Det ska dock tilläggas att det här är en väldigt begränsad studie, men jag ska ändå försöka återkomma med några slutsatser längre fram.

att sortera sina böcker...

Äntligen har mitt boksorterar och katalogiseringsprojekt tagit sin början. Det blev nämligen helt nödvändigt att hålla reda på alla mina Barbara Cartland böcker för att jag ska kunna undvika att köpa dubbletter hela tiden. Ändå har jag bara en tredjedel av alla hennes böcker som Wennwebergs och sedan Winthers förlag gav ut under 80 och 90-talet. En smått galen obsession, jag vet... men av någon anledning tilltalar de mig mer än samtida Harlequin eller romance böcker i allmänhet.

Sedan är det tänkt att jag ska sortera och katalogisera alla mina andra böcker med, jag håller på att välja mellan att göra en digitalkatalog på datorn eller att göra en gammaldags kartotek. Kanske borde jag göra båda och ha foton på böckerna i det digitala... tänk vad fint det skulle bli!!! Det är ganska mycket folk som irriterar sig på det totala kaoset som råder i mina bokhyllor sedan flytten, själv tycker jag att det utrymme för lite kreativt tankearbete eller något sådant... jag vet ju i alla fall vars alla böckerna är... typ.

Demokratisyn och sociala medier

Igår så hittade jag till den här artikeln i SVD och kunde till en början inte annat än sucka. Hur många gånger behöver den här redan vidöppna dörren slås in? Är det inte ganska självklart för de flesta att sociala medier inte är mirakelkuren för varje politisk kampanj? Den relevanta frågan att ställa är ju så klart inte om det är meningsfullt att använda sociala medier i politiken, utan hur det är meningsfullt att använda dem i ett sådant syfte. Det är innehållet, inte formen, som ska stå i fokus.

Sedan började jag fundera. Särskilt med anledning av en artikel vi läste inför seminariet förra veckan. Artikeln heter Skolan och demokratin - på väg mot en skola för deliberativa samtal? och är skriven av Thomas Englund (för den som är intresserad av artikeln i sin helhet så återfinns den i en bok med titeln "Demokrati och lärande. Om valfrihet, gemenskap och övervägande i skola och samhälle"). I den diskuteras bl.a. demokratibegreppet i skolan och samhället utifrån två olika förhållningssätt, funktionalistisk respektive normativ demokratiuppfattning.

Jag skulle själv säga att vårt politiska system i väldigt hög utsträckning (och helt i enlighet med industrisamhällets logik) är format utifrån en funktionalistisk demokratisyn. I den logiken blir demokratin i första hand en metod (form) för att producera beslut. Det innebär också att demokratin förvaltas av valda representanter och medborgarnas huvudsakliga bidrag sker genom att välja mellan några (i huvudsak) färdigförpackade alternativ. Med utgångspunkt i den här logiken blir det ju faktiskt rimligt att ställa frågan om sociala medier är meningsfulla att använda. Detta eftersom utgångspunkten är att det handlar om att nå många människor som kan tänkas tilltalas av det egna alternativet med sitt budskap, förpackat på ett sådant sätt att det framstår som tilltalande. Det meningsfulla i att använda sociala medier i kampanjen kan då mätas i termer av om budskapet når nya väljargrupper eller framstår som mer tilltalande förpackat i det formatet. Om den tänkta målgruppen (vanligen ungdomar) ändå inte tilltalas av budskapet trots den nya förpackningen (metoden, formen) så blir slutsatsen att "sociala medier inte är meningsfulla att använda".

Vad man då missar är att yngre generationer har fostrats i en skola som faktiskt haft samhällets uppdrag att arbeta utifrån en normativ demokratisyn. För den normativa demokratisynen (som interaktionstekniken faktiskt gör möjlig att tillämpa även i stor skala) är det processen som står i centrum (demokratin är själva innehållet) och det är delaktigheten snarare än beslutet som är det primära målet. Utifrån den logiken blir frågan om de sociala mediernas meningsfullhet i politiken i princip den omvända. Gör den återkoppling medborgarna ger någon effekt? Är partiet eller den enskilde politikern genuint intresserade av att låta medborgarna bli delaktiga i processen? Om avsändaren av budskapet inte visar sig intresserad av återkoppling och dialog, dvs skapar delaktighet så blir slutsatsen lätt att "han/hon/de borde inte använda sociala medier när han/hon/de ändå inte fattar poängen".

Vad kan man då dra för slutsatser av det här? Ja, kanske framförallt att det är den mycket större potentialen för delaktighet som är grejen med de sociala medierna i ett demokratiperspektiv. Är man genuint intresserad av att utifrån en normativ demokratisyn ta tillvara det engagemang och intresse som människor visar kan sociala medier verkligen underlätta möjligheten till dialog och delaktighet. Jobbar man däremot utifrån en mer funktionalistisk demokratisyn där poängen snarare är att nå så många som möjligt och övertyga dem om det egna färdigförpackade alternativets förträfflighet, ja då kan det nog stämma att sociala medier inte "är meningsfulla att använda".

Levandes... eller något sådant

Har varit ytterst inaktiv med bloggandet igen och fått skäll av tant blå för det. Ska nu försöka rycka upp mig och blogga om alla bra idéer om bloggandet som dyker upp i stället för att bara konstatera att det är bra idéer och sedan inte få något gjort. Efter som att det nu blir ett års studieuppehåll borde det inte bli ett allt för stort problem att finna tid till det i alla fall.

Några funderingar kring läroplanerna...och kulturdistributionen

Den första veckan som lärarstudent börjar närma sig sitt slut. Bearbetande av läroplanerna (Lpo 94 och Lpf 94) har dominerat i min hjärna den här veckan. En del märkligheter finns där:

- Kan t.ex. ett samhälle som har en lagstadgad nödvärnsrätt, tillåter abort, har en aktiv debatt om eutanasi och betraktar självmord som en personlig tragedi snarare än som moraliskt förkastligt sägas vila på en princip om människolivets okränkbarhet?

- Hur är det tänkt att "[a]lla föräldrar med samma förtroende skall kunna skicka sina barn till skolan, förvissade om att barnen inte blir ensidigt påverkade till förmån för den ena eller andra åskådningen" samtidigt som skolan ska fostra barnen i enlighet med "den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism"?

- Är det förresten bara jag som får obehagliga associationer till det "separate but equal"-tänkande som ansågs försvara segregerade skolor för svarta resp. vita barn i vissa stater i USA fram till 1954 av konceptet med sameskolan? Borde inte snarare (med samernas status som urprungsbefolkning) det samiska kulturarvet integreras i den "vanliga" skolan?

Avslutningsvis vill jag rekommendera några länkar jag snubblat över (och som inte har ett dugg med läroplanerna att göra). Det här inslaget från rapport 1979 blir nästan roligt på ett tragikomiskt vis av de slående likheterna med dagens debatt om kulturdistributionen och dess affärsmodeller. Och Thomas Engströms upprörda krönika från Fokus i mars i år säger en hel del om vad det egentligen handlar om. Frågan om gratis eller inte är en ganska marginell aspekt av fildelandet. Kvalitet, tillgänglighet och nya affärsmodeller är de väsentliga aspekterna som i första hand efterfrågas. Att idiotförklara och misstänkliggöra hela den potentiella marknad som efterfrågar nya produkter istället för att anpassa affärsmodellerna och sedan bli förvånad och upprörd över att kunderna inte uppskattar ett sådant bemötande är ju bara rent ut sagt korkat.