Om "bra" och "dålig" litteratur

Jag har ofta tyckt att uppdelningen i s.k. "bra" och "dålig" litteratur är meningslös. Olika sorters läsning fyller olika sorters behov vid olika tidpunkter. Personligen så läser jag lika gärna Barbara Cartland som Jane Austen, lika gärna fantasy som filosofiska texter, lika gärna en modern deckare som Dostjevskij och väljer lika gärna ett seriealbum som en nobelpristagare. Det ena utesluter inte det andra, de fyller olika behov vid olika tidpunkter. Däremot hade nobelpristagare och klassiker inte intresserat mig det minsta om inte sagor, fantasy, romance, deckare och ungdomsböcker av olika slag (liksom för den delen film, tv-serier och seriealbum) redan hade grundlagt en djupt rotad uppskattning för historieberättande.

Jag instämmer mao med mycket av det Camilla Läckberg skriver på Newsmill om läsande och litteratur. Att hacka på s.k. "skräplitteratur" ökar inte människors benägenhet att läsa "finlitteratur". Mer läsning av s.k. klassiker i skolan kommer inte att öka elevernas frivilliga läsning. Det viktigaste borde rimligen vara att hjälpa eleverna att etablera en positiv relation till läsande och litteratur. Det uppnår man inte genom tunglästa, svårtillgängliga texter.

Visst finns det, som jag varit inne på tidigare, poänger med att skolan förmedlar kunskaper om kulturarvet, litterära genrer och epoker. Däremot ska man inte inbilla sig att det kommer locka någon till läsning som inte redan har en i grunden positiv inställning till läsande och litteratur. Det är alltså min fasta övertygelse att det ur det här perspektivet är betydligt viktigare att uppmuntra att eleverna läser (oavsett vad det är) än det är vad de läser.