I ganska precis 10 års tid har jag kallat mig för feminist. Med det har jag framförallt menat att jag anser att alla bör ha samma rättigheter, samma möjligheter att själva välja sina egna liv och samma skyldigheter och ansvar för de val man gör (både formellt och reellt) oavsett kön (eller ålder, etniskt ursprung, fysisk förmåga, politiska, religiösa eller sexuella preferenser, osv). Idag lägger jag bort den etiketten. Motiveringen till det kan göras väldigt kort eller väldigt utförlig.
Kort: jag upplever inte att feminismen som ideologi eller politisk rörelse jobbar för det jag står för.
Om jag ska utveckla det så kan man säga att jag upplever att feminismen helt har gått vilse och på många sätt blivit kontraproduktiv. Man pratar om patriarkala strukturer men förstår många gånger inte längre vad det betyder. Patriarkala strukturer betyder inte att män som grupp förtrycker kvinnor som grupp. En patriarkal struktur innebär att en liten grupp individer (som för all del vanligen är män t.ex. byäldste, familjeöverhuvud, etc) kontrollerar livet och villkoren för alla andra, både män och kvinnor. Det jag upplever att den moderna feminismen jobbar för är inte att bryta kontrollen och låta alla själva välja sina egna liv utan att byta ut den lilla gruppen som kontrollerar. Att byta ut det befintliga begränsande och moraliserande regelverket mot ett helt annat men ändå lika begränsande och moraliserande regelverk.
Varför är det självklart bättre att tvinga alla kvinnor att yrkesarbeta än det var att tvinga alla kvinnor att stanna hemma med sina barn? Varför anser sig välmenande moraliserande feminister att de ska ha rätt att bestämma vad som är (eller inte är) acceptabelt sexuellt beteende för samtyckande vuxna? Varför är våld inom nära relationer bara ett samhällsproblem om det har en manlig förövare och ett kvinnligt offer? Hur blir kvinnors (eller mäns, eller människors) liv och villkor bättre av att kvinnor konsekvent utmålas som mindre begåvade, hjälplösa, obeslutsamma offer som behöver få livet tillrättalagt åt sig eftersom de inte är kapabla att själva göra sina egna val? Hur ökar min frihet att välja mitt liv av att en självgod, moraliserande grupp som reglerar min tillvaro ersätts av en annan lika självgod, moraliserande grupp som vill reglera min tillvaro lika hårt men bara med en annan uppsättning regler?
Och vi ska inte ens tala om hur många feminister som i det ena andetaget häver ur sig att alla de sätt män i Sverige missgynnas av befintliga samhällsstrukturer och regelverk är oväsentliga eftersom män i ett globalt perspektiv är gynnade av rådande strukturer. I nästa andetag heter det däremot att vi behöver kvotera in kvinnor i svenska bolagsstyrelser och göra särskilda insatser för att öka andelen kvinnliga företagare i Sverige. Är inte svenska kvinnor också en gynnad grupp i ett globalt perspektiv?
Nu ska det här såklart inte tolkas som att jag tycker att ”någon annan har det sämre någon annanstans” är ett bra argument för att inte göra någonting åt problemen som finns här och nu. Men det innebär att jag nog faktiskt tycker att det är viktigare att göra något åt det faktum att allt fler pojkar inte klarar skolan än det är att fler kvinnor får sitta med i bolagsstyrelser. Att det är dags att vi ger samma hjälp och stöd åt alla som utsätts för våld i en nära relation oavsett kön på vare sig offer eller förövare. Att det är hög tid att vi börjar betrakta pappor som fullvärdiga föräldrar med allt vad det innebär (från individualiserad föräldraförsäkring, vårdnad och umgängesrätt till attityder om ”duktiga” pappor som ”hjälper till” med att hämta sina barn på dagis). Att vi inte bara uppmärksammar att fler unga tjejer mår dåligt och skär sig själva utan att vi också ser att det är ett problem att dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sig.
För mig är det alldeles självklart att målet måste vara att alla människor ska ha så stora möjligheter som möjligt att själva välja det liv de vill leva. Det står sedan var och en fritt att privat moralisera hur mycket man vill över någon annans livsval. Det är fritt fram att tycka och tänka och säga vad man vill i en liberal demokrati. Men de personliga preferenserna har inte i politiken, i våra gemensamma regelverk, att göra. De är just personliga preferenser och därmed individens val. Jag anser mig inte ha rätt att upphöja alla mina personliga preferenser till allmän lag och tvinga alla andra att leva efter dem och har heller ingen lust att leva mitt liv efter någon annans personliga preferenser.
Alltså lägger jag bort etiketten feminist som inte funkar för mig längre. Fler har upptäckt den här problematiken och laborerat med olika begrepp som humanist eller för jämlikhet. Jag vet inte hur meningsfullt det egentligen är med alla dessa etiketter. Ibland kan de nästan vara mer kvävande och missvisande än de är hjälpsamma men om jag ända ska välja en så tycker jag nog att liberal sammanfattar min inställning ganska bra.
tisdag 28 april 2009
lördag 25 april 2009
Några länkar från veckan
I veckan har jag mest varit trött och orkeslös, därav bristen på blogginlägg. Men jag har också hittat några intressanta och/eller underhållande länkar som jag nu tänkte dela med mig av.
Vi har t.ex. de här klippen från The Daily Show som handlar om det socialistiska paradiset Sverige. Helt klart underhållande! Del 1 finns här och del 2 kan hittas här.
Eller debatten om huruvida (s) tapp i opinionssiffrorna beror på att Mona Sahlin är kvinna och män endera inte kan acceptera det eller inte förstår vad hon säger.
Tycker också det börjar vara ganska tröttsamt med frågan om vem det är mest synd om. Är det mest synd om männen? Kvinnorna? 80-talisterna? 20-talisterna? Eller i klassisk tappning de fattiga barnen i Afrika? Varför kan man inte bara acceptera att det finns problem som behöver åtgärdas inom alla möjliga områden i samhället utan att behöva hänfalla till något slags verbalt skyttegravskrig om vem det är mest synd om?
Vi har t.ex. de här klippen från The Daily Show som handlar om det socialistiska paradiset Sverige. Helt klart underhållande! Del 1 finns här och del 2 kan hittas här.
Eller debatten om huruvida (s) tapp i opinionssiffrorna beror på att Mona Sahlin är kvinna och män endera inte kan acceptera det eller inte förstår vad hon säger.
Tycker också det börjar vara ganska tröttsamt med frågan om vem det är mest synd om. Är det mest synd om männen? Kvinnorna? 80-talisterna? 20-talisterna? Eller i klassisk tappning de fattiga barnen i Afrika? Varför kan man inte bara acceptera att det finns problem som behöver åtgärdas inom alla möjliga områden i samhället utan att behöva hänfalla till något slags verbalt skyttegravskrig om vem det är mest synd om?
Vad är en "snäll kille"?
I alla möjliga sammanhang pratas det om "snälla killar". Tjejer pratar om huruvida de vill ha en "snäll kille" eller inte. Och många killar beskriver sig själva på det sättet. Jag har själv många gånger fått frågan (från både tjejer och killar) om jag vill ha en "snäll kille".
Vid första anblicken kan det ju tyckas vara något självklart positivt. Jag menar vem vill blir misshandlad, bestulen eller illa behandlad på något annat sätt? Men är det allt begreppet betyder? Räcker det att inte vara ett kräk för att betraktas som en "snäll kille"? I så fall är ju begreppet så brett att det i princip saknar innebörd.
Andra gånger får jag intrycket att den som pratar om "snälla killar" snarare menar någon som saknar (eller i alla fall inte uttrycker några) egna åsikter, värderingar och prioriteringar, som låter sin utvalda styra och ställa över allt. Kort sagt en dörrmatta.
Det tycks vara ytterligheterna och begreppet kan innebära vad som helst däremellan. Så vill jag ha en "snäll kille"? Jag har ingen aning. Jag vet inte vad det betyder. Snäll mot vem? På vilket sätt då? Under vilka omständigheter?
Vid första anblicken kan det ju tyckas vara något självklart positivt. Jag menar vem vill blir misshandlad, bestulen eller illa behandlad på något annat sätt? Men är det allt begreppet betyder? Räcker det att inte vara ett kräk för att betraktas som en "snäll kille"? I så fall är ju begreppet så brett att det i princip saknar innebörd.
Andra gånger får jag intrycket att den som pratar om "snälla killar" snarare menar någon som saknar (eller i alla fall inte uttrycker några) egna åsikter, värderingar och prioriteringar, som låter sin utvalda styra och ställa över allt. Kort sagt en dörrmatta.
Det tycks vara ytterligheterna och begreppet kan innebära vad som helst däremellan. Så vill jag ha en "snäll kille"? Jag har ingen aning. Jag vet inte vad det betyder. Snäll mot vem? På vilket sätt då? Under vilka omständigheter?
söndag 19 april 2009
Romance - det skamfyllda gettot
Jag hittade precis de här två länkarna till två fantastiska artiklar om...ja, hur översätter vi egentligen romance novel till svenska? Jag kommer inte på någon bra översättning just nu så romance it is.
Alla vi som någon gång med stor förtjusning läst någon bok i genren och berättat om det för någon annan (eller rentav blivit upptäckta med boken i handen!) vet precis vad författarna pratar om. Den nedlåtande, föraktfulla attityden genren ofelbart möts av (och man själv som läsare också riskerar att drabbas av). Och visst är det mycket i genren som inte förtjänar bättre (precis som i alla andra genrer), men det finns faktiskt en hel del som är bra också. Och framförallt, det är inte på något sätt nödvändigt att vara dum i huvudet för att uppskatta romanceböcker. Det är alldeles uppenbart att Beyond Heaving Bosoms måste ingå i mitt nästa bokpaket...
Alla vi som någon gång med stor förtjusning läst någon bok i genren och berättat om det för någon annan (eller rentav blivit upptäckta med boken i handen!) vet precis vad författarna pratar om. Den nedlåtande, föraktfulla attityden genren ofelbart möts av (och man själv som läsare också riskerar att drabbas av). Och visst är det mycket i genren som inte förtjänar bättre (precis som i alla andra genrer), men det finns faktiskt en hel del som är bra också. Och framförallt, det är inte på något sätt nödvändigt att vara dum i huvudet för att uppskatta romanceböcker. Det är alldeles uppenbart att Beyond Heaving Bosoms måste ingå i mitt nästa bokpaket...
Berättarröst i film?
Igår kväll såg jag Australia. Det här ska inte bli någon recenssion av filmen, men däremot vill jag diskutera konceptet med att använda en berättarröst i film och särskilt när den tillhör en av karaktärerna. I böcker måste det finnas någon typ av berättare, annars blir det ingen historia och då kan subjektivt berättande ur en karaktärs perspektiv bli riktigt bra om det görs rätt. Det gäller att författaren verkligen håller sig till vad det är sannolikt att karaktären skulle märka, förstå, värdera, bry sig om, känna till, osv baserat på hur han/hon i övrigt framställs (intressen, personlighet, förkunskaper, osv). George RR Martin använder sig t.ex. av konceptet på ett alldeles utmärkt sätt i serien A Song of Ice and Fire. Men oftast funkar det så klart inte lika bra. Finns det något mer irriterande än en karaktär som beskrivs ha ett hett temperament som aldrig någonsin tappar humöret? Eller beskrivs som kompetent men virrar omkring oförmögen att göra någonting rätt? Eller ska föreställa nästan läskigt smart men som missar de mest uppenbara saker och begår korkade misstag? Osv.
I film finns inte samma behov av subjektivt berättande. Vi får ju ändå, under alla omständigheter, se historien utifrån. Vi får inte följa hur någon annan uppfattar världen eller tänker kring det som händer, det som i böcker är det intressanta med konceptet, eller i alla fall har jag aldrig sett konceptet använt på det förra sättet och det senare vore bara dåligt berättande i film. Möjligen kan man säga att den historia som berättas är den karaktärens subjektiva minnesbild av vad som hände. Men inte ens det stämmer ofta eftersom filmerna tenderar att inkludera massor av saker som berättarkaraktären (som av någon anledning ofta är/var ett barn) inte var med om, inte såg eller hörde och som det dessutom är osannolikt att någon skulle ha berättat.
Så varför envisas med konceptet om man ändå inte vill använda sig av dess logik? Jag kan, så här på rak arm, inte komma på en enda film som faktiskt blivit bättre av att det konceptet används. Australia var i alla fall inte ett exempel på lyckat användande (och då tyckte jag ändå väldigt mycket om filmen i övrigt). Jag tar gärna emot förslag på film där konceptet använts på ett bra sätt och verkligen tillfört något för jag skulle gärna vilja se det göras också och jag är övertygad om att det finns exempel.
I film finns inte samma behov av subjektivt berättande. Vi får ju ändå, under alla omständigheter, se historien utifrån. Vi får inte följa hur någon annan uppfattar världen eller tänker kring det som händer, det som i böcker är det intressanta med konceptet, eller i alla fall har jag aldrig sett konceptet använt på det förra sättet och det senare vore bara dåligt berättande i film. Möjligen kan man säga att den historia som berättas är den karaktärens subjektiva minnesbild av vad som hände. Men inte ens det stämmer ofta eftersom filmerna tenderar att inkludera massor av saker som berättarkaraktären (som av någon anledning ofta är/var ett barn) inte var med om, inte såg eller hörde och som det dessutom är osannolikt att någon skulle ha berättat.
Så varför envisas med konceptet om man ändå inte vill använda sig av dess logik? Jag kan, så här på rak arm, inte komma på en enda film som faktiskt blivit bättre av att det konceptet används. Australia var i alla fall inte ett exempel på lyckat användande (och då tyckte jag ändå väldigt mycket om filmen i övrigt). Jag tar gärna emot förslag på film där konceptet använts på ett bra sätt och verkligen tillfört något för jag skulle gärna vilja se det göras också och jag är övertygad om att det finns exempel.
lördag 18 april 2009
Domen har fallit
Igår meddelades domen. De fyra kopplade till The Pirate Bay som åtalats har nu också fällts för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen och ska betala 30 miljoner i skadestånd och tillbringa ett år i fängelse (precis som i tant röds osannolika scenario tidigare i veckan...).
Vad ska man då säga om det hela? Ja, många är det som haft åsikter om domen i alla fall. Och omedelbart restes krav på censur. Jag tror generellt sett inte på censur som en konstruktiv väg att gå till någonting alls. Självklart inte heller i det här fallet. Och det verkar det som om internetleverantörerna i huvudsak håller med om.
Jag har själv lite för dålig koll på det tekniska och juridiska för att ha några konkreta synpunkter på domen, men man kan ju hoppas att Christian Engström i alla fall får rätt i att det ökar valdeltagandet den 7:e juni. Särskilt förstagångsväljarna som tidigare har varit dåliga på att rösta i EP-valet (senast inte mer än 25% mot 38% för hela svenska folket) kanske motiveras. Det är i alla fall uppenbart att något måste till...
Och slutligen så, domen kommer så klart att överklagas. Det kommer att ta år innan alla rättsliga turer är över och vid det laget så lär den aktuella tekniken redan vara överspelad. Men som jag sagt tidigare så tror jag inte på att försöka stoppa ny teknik enbart för att skydda föråldrade affärsmodeller. Tänk om de kreativa industrierna hade lagt all tid, energi och pengar de använt till att bedriva hetsjakt på sina kunder till att utveckla sina affärsmodeller istället...
Vad ska man då säga om det hela? Ja, många är det som haft åsikter om domen i alla fall. Och omedelbart restes krav på censur. Jag tror generellt sett inte på censur som en konstruktiv väg att gå till någonting alls. Självklart inte heller i det här fallet. Och det verkar det som om internetleverantörerna i huvudsak håller med om.
Jag har själv lite för dålig koll på det tekniska och juridiska för att ha några konkreta synpunkter på domen, men man kan ju hoppas att Christian Engström i alla fall får rätt i att det ökar valdeltagandet den 7:e juni. Särskilt förstagångsväljarna som tidigare har varit dåliga på att rösta i EP-valet (senast inte mer än 25% mot 38% för hela svenska folket) kanske motiveras. Det är i alla fall uppenbart att något måste till...
Och slutligen så, domen kommer så klart att överklagas. Det kommer att ta år innan alla rättsliga turer är över och vid det laget så lär den aktuella tekniken redan vara överspelad. Men som jag sagt tidigare så tror jag inte på att försöka stoppa ny teknik enbart för att skydda föråldrade affärsmodeller. Tänk om de kreativa industrierna hade lagt all tid, energi och pengar de använt till att bedriva hetsjakt på sina kunder till att utveckla sina affärsmodeller istället...
Tant röd antar utmaningen!
Ok, hög tid för mig att besvara min egen utmaning:
1. Stolthet och fördom av Jane Austen
Jag följer de andra tanternas exempel och inleder med denna klassiker. En historia som är så välbekant att det känns som man skrivit den själv (om det vore så väl...).
2. The Illustrated Stratford Shakespeare
Behöver jag verkligen motivera? I Shakespeares samlade verk finns ju allt man kan önska sig av litteraturen! Skulle jag välja endast en bok att ta med till isoleringscellen så skulle det bli denna, här finns nämligen något att läsa för varje tänkbar sinnesstämning.
3. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams
För garanterad underhållning. Dessutom; fem böcker i en, vilket är bra i det här sammanhanget.
4. Alberte-serien av Cora Sandel
Alla tre böckerna i serien samlade i en volym. Jag har sett fram emot att läsa om denna men väntat in ett tillfälle då jag har gott om sammanhängande lästid, ett tillfälle som tycks stå och knacka på dörren i skrivande stund... Vackert, melankoliskt och oerhört engagerande i all sin stillsamhet.
5.Kattens historia av Gunnar Broberg
Nästan 500 sidor om människans (iaf den här människans) bästa vän får fungera som substitut för den riktiga katten.
6. Den oändliga historien av Michael Ende
När man under ett år i huvudsak kommer att ha läsning som sysselsättning känns det som en självklarhet att inkludera denna barndomsfavorit, som på ett så träffande sätt skildrar varför det är så roligt, och nyttigt, att läsa.
7. Goodnight nobody av Jennifer Weiner
Denna köpte jag på årets bokrea då jag läst att Jennifer Weiners böcker ska höra till den mer intelligenta chicklitt:en. Jag tar med den för att ha något samtida, lättsamt och ej tidigare läst att bryta av med bland alla gamla favoriter.
8. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
Någon form av skräck måste, känner jag, medtagas till isoleringen. Man skulle ju kunna tycka att en fängelsevistelse är skräckinjagande nog i sig, och det kanske den är, men den innehåller antagligen alldeles för lite vampyrer. Därför väljer jag att ta med denna otroligt hypade skräckroman och hoppas att den lever upp till förväntningarna.
9. A history of modern art av H.H. Arnason och Marla F. Prather
En konstbok känns som ett måste att ta med till fängelset. Ska jag vara omgiven av grå betongväggar i ett år kommer jag att behöva någon form av visuell stimulans utöver textmassor. Denna är riktigt fet och innehåller (enligt omslaget) 1438 illustrationer så den blir nog bra även om det finns roligare konstböcker.
10. Stråk av rött av Elizabeth George
Jag har precis påbörjat den här boken så det känns naturligt att ta med den som representant för deckargenren.
Sådär, nu känns det som jag fått med allt jag behöver; välbekanta favoriter som trygghet och nya bekantskaper för variation. Olika tidsperioder och miljöer. Klassiker, facklitteratur, chicklitt, skräck, fantasy, sci-fi och en deckare. Säkert finns det mycket jag skulle sakna efterhand, men just nu så känns detta som ett bra urval.
1. Stolthet och fördom av Jane Austen
Jag följer de andra tanternas exempel och inleder med denna klassiker. En historia som är så välbekant att det känns som man skrivit den själv (om det vore så väl...).
2. The Illustrated Stratford Shakespeare
Behöver jag verkligen motivera? I Shakespeares samlade verk finns ju allt man kan önska sig av litteraturen! Skulle jag välja endast en bok att ta med till isoleringscellen så skulle det bli denna, här finns nämligen något att läsa för varje tänkbar sinnesstämning.
3. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams
För garanterad underhållning. Dessutom; fem böcker i en, vilket är bra i det här sammanhanget.
4. Alberte-serien av Cora Sandel
Alla tre böckerna i serien samlade i en volym. Jag har sett fram emot att läsa om denna men väntat in ett tillfälle då jag har gott om sammanhängande lästid, ett tillfälle som tycks stå och knacka på dörren i skrivande stund... Vackert, melankoliskt och oerhört engagerande i all sin stillsamhet.
5.Kattens historia av Gunnar Broberg
Nästan 500 sidor om människans (iaf den här människans) bästa vän får fungera som substitut för den riktiga katten.
6. Den oändliga historien av Michael Ende
När man under ett år i huvudsak kommer att ha läsning som sysselsättning känns det som en självklarhet att inkludera denna barndomsfavorit, som på ett så träffande sätt skildrar varför det är så roligt, och nyttigt, att läsa.
7. Goodnight nobody av Jennifer Weiner
Denna köpte jag på årets bokrea då jag läst att Jennifer Weiners böcker ska höra till den mer intelligenta chicklitt:en. Jag tar med den för att ha något samtida, lättsamt och ej tidigare läst att bryta av med bland alla gamla favoriter.
8. Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist
Någon form av skräck måste, känner jag, medtagas till isoleringen. Man skulle ju kunna tycka att en fängelsevistelse är skräckinjagande nog i sig, och det kanske den är, men den innehåller antagligen alldeles för lite vampyrer. Därför väljer jag att ta med denna otroligt hypade skräckroman och hoppas att den lever upp till förväntningarna.
9. A history of modern art av H.H. Arnason och Marla F. Prather
En konstbok känns som ett måste att ta med till fängelset. Ska jag vara omgiven av grå betongväggar i ett år kommer jag att behöva någon form av visuell stimulans utöver textmassor. Denna är riktigt fet och innehåller (enligt omslaget) 1438 illustrationer så den blir nog bra även om det finns roligare konstböcker.
10. Stråk av rött av Elizabeth George
Jag har precis påbörjat den här boken så det känns naturligt att ta med den som representant för deckargenren.
Sådär, nu känns det som jag fått med allt jag behöver; välbekanta favoriter som trygghet och nya bekantskaper för variation. Olika tidsperioder och miljöer. Klassiker, facklitteratur, chicklitt, skräck, fantasy, sci-fi och en deckare. Säkert finns det mycket jag skulle sakna efterhand, men just nu så känns detta som ett bra urval.
fredag 17 april 2009
Tant gredelin tar till orda...
Shit... det här var mycket svårare än vad jag trodde, här sitter jag och har ångest över vad jag ska kunna överleva på i ett år i bokväg och ändå är det helt fiktionellt fängelse. Gaaalet. Jag hoppas att det finns tillgång till papper och penna i alla fall, annars överlever jag nog inte i vilket fall. jag har väl blandat både välkänt och nykomlingar i bokhyllan, en del älskade och slitna och en del för att de ska ge lite food for thought och ytterligare några som jag önskar att jag haft tid att läsa. Så:
Pride och prejudice av Jane Austen, den första boken jag tänkte på. Jag överlever knappt ett halvår utan den i normalfallet, har väl läst den en sisådär 35 gånger vid det här laget och äger fyra olika utgåvor av den. Dräglar också över Oxford Edition i läderband men inte tagit mig för att beställa den än. Det här får dock bli den engelska pinguin pocket utgåvan. En trogen vän i nöden.
The Sharing Knife, volume one Beguilement av Lois McMaster Bujold. Kanske en av de bästa romantiska fantasy böckerna som finns, just nu i alla fall. Har allt som en romantisk roman ska ha och är skriven av en av de riktigt bra fantasy författarna. Hemskt att jag inte har plats för de andra tre som kommit i serien, den fjärde boken Horizon, kommer på posten på måndag.
Shantaram av Gregory David Roberts har legat länge i bokhyllan och verkar både intressant och lång, närmare bestämt 941 sidor så den får följa med tillsammans med De Välvilliga av Jonathan Littel med samma motivation, lång och verkar både intressant och tänkvärd. Diskussionen om människans natur och ondska är alltid värd att fundera lite extra över.
Blonde av Joyce Carol Oates. Jag verkligen älskar Joyce men har aldrig lyckats ta mig tid att läsa Blonde, så det här är verkligen ett tillfälle att läsa en älskad författare fast en ny bok ett klokt val hoppas jag.
River of Gods av Ian McDonald. Utan fantasy skulle jag nog ha tråkigt och den här boken har värmt hyllan ett tag utan att jag tagit mig samman och gjort slag i saken. Han har just släppt en novellsamling som jag tycker verkar intressant och som jag ska köpa i Stockholm i maj, Cyberbad days heter den om jag inte miss minner mig.
Reave the Just and other tales av Stephen Donaldson. Novellsamlingar är underskattade och jag bara äskar novellerna i den här samlingen, det finns en varje humör och smaka bara på titlar som the woman who loved pigs och the Djinn who watches over the accused. Blir inte bättre! och ännu en fantasy bok till fängelset.
Så till de riktiga tanke nötterna i fallet: The Golden Bough av Sir James Frazer, Gnosis and Hermeticism from antiqutity to modern times och Access to Western Esotericism. Här får jag något spännade att filosofera över och sätta mig in i under det kommande året. Har alltid önskat att jag var mer insatt i esoterism och snacka om ett tillfälle att åtminstone få ordning på lite grundläggande begrepp och historia och få lite uppslag till vad som ska studeras när året är slut. Som sagt var jag hoppas att det finns pennor och en massa papper, det lär behövas.
Ja det var tio böcker det!
Pride och prejudice av Jane Austen, den första boken jag tänkte på. Jag överlever knappt ett halvår utan den i normalfallet, har väl läst den en sisådär 35 gånger vid det här laget och äger fyra olika utgåvor av den. Dräglar också över Oxford Edition i läderband men inte tagit mig för att beställa den än. Det här får dock bli den engelska pinguin pocket utgåvan. En trogen vän i nöden.
The Sharing Knife, volume one Beguilement av Lois McMaster Bujold. Kanske en av de bästa romantiska fantasy böckerna som finns, just nu i alla fall. Har allt som en romantisk roman ska ha och är skriven av en av de riktigt bra fantasy författarna. Hemskt att jag inte har plats för de andra tre som kommit i serien, den fjärde boken Horizon, kommer på posten på måndag.
Shantaram av Gregory David Roberts har legat länge i bokhyllan och verkar både intressant och lång, närmare bestämt 941 sidor så den får följa med tillsammans med De Välvilliga av Jonathan Littel med samma motivation, lång och verkar både intressant och tänkvärd. Diskussionen om människans natur och ondska är alltid värd att fundera lite extra över.
Blonde av Joyce Carol Oates. Jag verkligen älskar Joyce men har aldrig lyckats ta mig tid att läsa Blonde, så det här är verkligen ett tillfälle att läsa en älskad författare fast en ny bok ett klokt val hoppas jag.
River of Gods av Ian McDonald. Utan fantasy skulle jag nog ha tråkigt och den här boken har värmt hyllan ett tag utan att jag tagit mig samman och gjort slag i saken. Han har just släppt en novellsamling som jag tycker verkar intressant och som jag ska köpa i Stockholm i maj, Cyberbad days heter den om jag inte miss minner mig.
Reave the Just and other tales av Stephen Donaldson. Novellsamlingar är underskattade och jag bara äskar novellerna i den här samlingen, det finns en varje humör och smaka bara på titlar som the woman who loved pigs och the Djinn who watches over the accused. Blir inte bättre! och ännu en fantasy bok till fängelset.
Så till de riktiga tanke nötterna i fallet: The Golden Bough av Sir James Frazer, Gnosis and Hermeticism from antiqutity to modern times och Access to Western Esotericism. Här får jag något spännade att filosofera över och sätta mig in i under det kommande året. Har alltid önskat att jag var mer insatt i esoterism och snacka om ett tillfälle att åtminstone få ordning på lite grundläggande begrepp och historia och få lite uppslag till vad som ska studeras när året är slut. Som sagt var jag hoppas att det finns pennor och en massa papper, det lär behövas.
Ja det var tio böcker det!
Tant blå besvarar utmaningen
Tidigare i veckan utlyste tant röd en utmaning som härmed besvaras. Det har varit jättesvårt. Jag menar, bara 10 böcker på ett helt år utan kontakt med resten av världen? 10 böcker skulle vara i minsta laget för en vecka under de omständigheterna... Men om rättvisans utmätare endast tillåter 10 böcker (som finns i min bokhylla i skrivande stund) för hela året så skulle det nog bli de här (utan någon särskild inbördes prioriteringsordning):
1. Pride & Prejudice av Jane Austen
Sedan många år något av en snuttefilt. Behöver jag säga mer?
2. A Feast for Crows av George RR Martin
Av någon anledning har jag fortfarande inte läst den (i sin helhet) mer än en gång medan jag läst om alla de andra böckerna i serien ganska många gånger vid det här laget så jag har säkert missat 1000 viktiga detaljer. Detaljer som kan användas för att konstruera alla möjliga spännande teorier (jag har ju trots allt ett helt år i isolering att fördriva). Dessutom kan man ju hoppas på att A Dance with Dragons kommit ut när jag får göra det... Fast ur det perspektivet kanske A Storm of Swords också borde inkluderas eftersom det är därifrån historien tar vid igen. Hmm...
3. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov
Ligger näst i tur på min läslista för ögonblicket så det känns naturligt att den får följa med. (I alla fall om vi utgår ifrån att rättvisans utmätare dyker upp vilket ögonblick som helst, jag kan av uppenbara skäl inte garantera att jag fortfarande kommer att vilja ha den med efter att jag läst den.) Jag har ingen riktig uppfattning om vad jag ska förvänta mig av den men jag känner mig ändå lätt entusiastisk.
4. Guilty pleasures av Laurell K Hamilton
Ja, jag är ett stort fan av Anita Blake. Trots det (ibland) dåliga språket. Trots vansinnigt irriterande karaktärer som Richard. Och trots att handlingen i de senare böckerna i serien tenderar att försvinna i allt sex och ältande av samma saker som redan ältats femtielva gånger. Trots allt detta så älskar jag böckerna. Jag gillar Anitas attityd. Jag uppskattar sättet att berätta en historia. Jag tilltalas av miljön. Jag fascineras av vampyrpolitiken. Och jag älskar hennes bad guys. Det finns många riktigt bra sådana i serien, Raina t.ex. och så finns så klart Edward. Jag vet inte om just den här (som är första boken i serien) nödvändigtvis är den bästa egentligen. Oavsett vilket så är den fortfarande speciell för mig eftersom den introducerade mig för både Anita Blake och för hela genren paranormal romance som underhållit mig i ett par år nu.
5. Tusen och en natt
Jag har alltid varit (och är fortfarande) barnsligt förtjust i sagor. Tusen och en natt hittade sin väg in i min bokhylla i pocketutgåva för något halvår sedan och är fortfarande oläst av någon anledning. Ett år i isolering vore ju ett alldeles ypperligt tillfälle att åtgärda detta.
6. Politik som organisation av Bo Rothstein m.fl.
Boken stod med på litteraturlistan vi fick under sommaren till a-kursen i statsvetenskap men hade sedan strukits när kursen väl började. Jag lovade då mig själv att jag ändå skulle läsa boken (som jag varit duktig och köpt hem i förväg) men har fortfarande inte kommit mig för. Sedan lär det ju faktiskt stå en del intressanta saker i den som jag kan ägna några veckor av isoleringstiden åt att fundera över också.
7. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams
Givetvis i den pocketutgåva som innehåller alla fem delarna i samma volym. Ska man sitta isolerad i ett år behövs något lagom galet som piggar upp. Jag tror inte att jag någonsin haft så roligt åt något jag läst som åt scenen där osannolikhetskalkylatorn förvandlar misilerna till en kaskelottval och en kruka med petunior och läsaren sedan får följa deras tankeprocess till dess att de kraschar.
8. Death in Holy Orders av PD James
Givetvis måste någon deckare med. Valet stod mellan den här boken och Barbara Nadels ”Harem”. Båda står olästa i min bokhylla och jag har tyckt bra om tidigare böcker jag läst av båda författarna så det var inget lätt val. Efter mycket velande avgjordes det till slut helt enkelt på sidantal.
9. A History of World Societies av McKay m.fl.
Eller helt enkelt McKay. Jag kan vissa delar bättre än andra men med ett helt år i isolering så finns ju gott om tid att verkligen fördjupa sig i ämnet. Särskilt de delar som inte handlar om västvärlden skulle jag behöva sätta mig in i bättre.
10. Undercover av Lauren Dane
Om inte ens förhoppningen om sex finns på ett helt år så får en flicka hitta andra sätt... ;-)
Som sagt, inte lätt men nu är det klart! Fritt fram att kommentera... Och du som själv bloggar och tycker att det verkar som en kul idé du också vill använda får gärna lämna en länk i kommentarsfältet till inlägget där tant röd utfärdade utmaningen.
1. Pride & Prejudice av Jane Austen
Sedan många år något av en snuttefilt. Behöver jag säga mer?
2. A Feast for Crows av George RR Martin
Av någon anledning har jag fortfarande inte läst den (i sin helhet) mer än en gång medan jag läst om alla de andra böckerna i serien ganska många gånger vid det här laget så jag har säkert missat 1000 viktiga detaljer. Detaljer som kan användas för att konstruera alla möjliga spännande teorier (jag har ju trots allt ett helt år i isolering att fördriva). Dessutom kan man ju hoppas på att A Dance with Dragons kommit ut när jag får göra det... Fast ur det perspektivet kanske A Storm of Swords också borde inkluderas eftersom det är därifrån historien tar vid igen. Hmm...
3. Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov
Ligger näst i tur på min läslista för ögonblicket så det känns naturligt att den får följa med. (I alla fall om vi utgår ifrån att rättvisans utmätare dyker upp vilket ögonblick som helst, jag kan av uppenbara skäl inte garantera att jag fortfarande kommer att vilja ha den med efter att jag läst den.) Jag har ingen riktig uppfattning om vad jag ska förvänta mig av den men jag känner mig ändå lätt entusiastisk.
4. Guilty pleasures av Laurell K Hamilton
Ja, jag är ett stort fan av Anita Blake. Trots det (ibland) dåliga språket. Trots vansinnigt irriterande karaktärer som Richard. Och trots att handlingen i de senare böckerna i serien tenderar att försvinna i allt sex och ältande av samma saker som redan ältats femtielva gånger. Trots allt detta så älskar jag böckerna. Jag gillar Anitas attityd. Jag uppskattar sättet att berätta en historia. Jag tilltalas av miljön. Jag fascineras av vampyrpolitiken. Och jag älskar hennes bad guys. Det finns många riktigt bra sådana i serien, Raina t.ex. och så finns så klart Edward. Jag vet inte om just den här (som är första boken i serien) nödvändigtvis är den bästa egentligen. Oavsett vilket så är den fortfarande speciell för mig eftersom den introducerade mig för både Anita Blake och för hela genren paranormal romance som underhållit mig i ett par år nu.
5. Tusen och en natt
Jag har alltid varit (och är fortfarande) barnsligt förtjust i sagor. Tusen och en natt hittade sin väg in i min bokhylla i pocketutgåva för något halvår sedan och är fortfarande oläst av någon anledning. Ett år i isolering vore ju ett alldeles ypperligt tillfälle att åtgärda detta.
6. Politik som organisation av Bo Rothstein m.fl.
Boken stod med på litteraturlistan vi fick under sommaren till a-kursen i statsvetenskap men hade sedan strukits när kursen väl började. Jag lovade då mig själv att jag ändå skulle läsa boken (som jag varit duktig och köpt hem i förväg) men har fortfarande inte kommit mig för. Sedan lär det ju faktiskt stå en del intressanta saker i den som jag kan ägna några veckor av isoleringstiden åt att fundera över också.
7. Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams
Givetvis i den pocketutgåva som innehåller alla fem delarna i samma volym. Ska man sitta isolerad i ett år behövs något lagom galet som piggar upp. Jag tror inte att jag någonsin haft så roligt åt något jag läst som åt scenen där osannolikhetskalkylatorn förvandlar misilerna till en kaskelottval och en kruka med petunior och läsaren sedan får följa deras tankeprocess till dess att de kraschar.
8. Death in Holy Orders av PD James
Givetvis måste någon deckare med. Valet stod mellan den här boken och Barbara Nadels ”Harem”. Båda står olästa i min bokhylla och jag har tyckt bra om tidigare böcker jag läst av båda författarna så det var inget lätt val. Efter mycket velande avgjordes det till slut helt enkelt på sidantal.
9. A History of World Societies av McKay m.fl.
Eller helt enkelt McKay. Jag kan vissa delar bättre än andra men med ett helt år i isolering så finns ju gott om tid att verkligen fördjupa sig i ämnet. Särskilt de delar som inte handlar om västvärlden skulle jag behöva sätta mig in i bättre.
10. Undercover av Lauren Dane
Om inte ens förhoppningen om sex finns på ett helt år så får en flicka hitta andra sätt... ;-)
Som sagt, inte lätt men nu är det klart! Fritt fram att kommentera... Och du som själv bloggar och tycker att det verkar som en kul idé du också vill använda får gärna lämna en länk i kommentarsfältet till inlägget där tant röd utfärdade utmaningen.
tisdag 14 april 2009
Bloggutmaning!
Jag utmanar härmed mig själv och mina medbloggare att besvara en klassisk frågeställning, i en lite ny utformning.
Tänk er följande, högst osannolika, scenario:
Du har varit en elak liten kulturtant! Med hjälp av den nya, onda, tekniken har du delat med dig av din favoritkultur på ett synnerligen illegalt sätt. Fy! På domens dag kommer du att få stå till svars inför Gudarna. I väntan på detta har rättväsendet på det här livsplanet bestämt att du ska tillbringa ett år i isoleringscell, utan tillgång till någon som helst teknik, som straff för dina försyndelser.
Några få saker tillåter dock rättvisans utmätare (i sin oändliga godhet och vishet) att du tar med dig, så att du kan sysselsätta dig i din ensamhet. Först på listan står; "10 böcker, varken mer eller mindre, av helt fritt val". Det finns dock en hake med valfriheten (gör det inte alltid det?), straffet verkställs omgående. I detta ögonblick står fem biffiga representanter för ordningsmakten och knackar på din dörr, och du kan bara ta med böcker som finns i ditt hem i skrivande stund. Gå direkt i fängelse utan att passera bokhandel, bibliotek eller ens grannens bokhylla!
Hur tänker du? Väljer du gamla favoriter, så du vet att du slipper bli besviken? Väljer du ännu oupptäckta historier för ökad stimulans där i din sterila cell? Spelar storleken roll? En tjock bok räcker väl längre, eller?
Det finns många hänsyn att ta i denna viktiga existensiella frågeställning, men innan fredag tycker jag att vi ska ha tänkt ut ett svar (tidspress ökar spänningen!).
Tänk er följande, högst osannolika, scenario:
Du har varit en elak liten kulturtant! Med hjälp av den nya, onda, tekniken har du delat med dig av din favoritkultur på ett synnerligen illegalt sätt. Fy! På domens dag kommer du att få stå till svars inför Gudarna. I väntan på detta har rättväsendet på det här livsplanet bestämt att du ska tillbringa ett år i isoleringscell, utan tillgång till någon som helst teknik, som straff för dina försyndelser.
Några få saker tillåter dock rättvisans utmätare (i sin oändliga godhet och vishet) att du tar med dig, så att du kan sysselsätta dig i din ensamhet. Först på listan står; "10 böcker, varken mer eller mindre, av helt fritt val". Det finns dock en hake med valfriheten (gör det inte alltid det?), straffet verkställs omgående. I detta ögonblick står fem biffiga representanter för ordningsmakten och knackar på din dörr, och du kan bara ta med böcker som finns i ditt hem i skrivande stund. Gå direkt i fängelse utan att passera bokhandel, bibliotek eller ens grannens bokhylla!
Hur tänker du? Väljer du gamla favoriter, så du vet att du slipper bli besviken? Väljer du ännu oupptäckta historier för ökad stimulans där i din sterila cell? Spelar storleken roll? En tjock bok räcker väl längre, eller?
Det finns många hänsyn att ta i denna viktiga existensiella frågeställning, men innan fredag tycker jag att vi ska ha tänkt ut ett svar (tidspress ökar spänningen!).
torsdag 9 april 2009
Tankar om de organiserade religionernas gudsuppfattning
Påsken är här... Ägg, kycklingar, fjäderprytt ris och påskkärringar till trots så är det på grund av religionen vi firar den. Följaktligen kan man också lite här och var hitta debattinlägg kopplade till religion (det kan man iofs annars också, men ändå...). Några jag hittade på Newsmill idag handlar om hur bokstavligt religiösa skrifter (och framförallt Bibeln) ska tolkas. En fråga som är lite extra aktuell nu när påven och katolska kyrkan kommer med uttalanden som är mer och mer absurda (om bl.a. kondomer, aborter, homosexuella präster).
Själv tänker jag ungefär så här; organiserad religion är i grunden ett sätt att organisera ett samhälle och upprätthålla ordningen där tron på något gudomligt väsen blir motivationen eller drivkraften för människor att acceptera reglerna. Reglerna utformas utifrån de förutsättningar som gäller när de tillkommer (det är lika sant oavsett om man tror att de utformades av människor eller meddelades av gud) och fyller då också en praktisk, stödjande funktion i samhället.
Det här blir problematiskt när man sedan kräver att regler som en gång införts ska fortsätta gälla för tid och evighet långt efter att de tjänat ut sin roll och alltså inte längre fyller någon praktisk, stödjande funktion i samhället. Man utgår ifrån att gud har meddelat förhållningsregler, inte för att hjälpa sin skapelse att fungera, växa, utvecklas och ha det bra utan bara för sitt eget höga nöjes skull och för att göra livet besvärligt. Vanligen bygger också de organiserade religionerna på att den upplevelse av gud som några få särskilt utvalda personer (som dessutom varit bekvämt döda i århundraden) hade är viktigare än den upplevelse av gud som du eller jag har idag. Guds ord är alltså inte bara evigt utan det är dessutom så att ju äldre det är desto mer värdefullt. Det här vittnar om en ganska konstig gudsuppfattning kan jag tycka.
För tydlighetens skull vill jag klargöra att det här handlar om min syn på konceptet organiserad religion. Personlig tro är något helt annat som jag har all respekt för.
Slutligen (och helt orelaterat till resten av mitt inlägg) så har Politikerbloggen lyckats igen. Jag har personligen svårt att se något större nyhetsvärde i Rick Falkvinges statusmeddelande från Facebook...men tydligen finns det ett... :-)
Själv tänker jag ungefär så här; organiserad religion är i grunden ett sätt att organisera ett samhälle och upprätthålla ordningen där tron på något gudomligt väsen blir motivationen eller drivkraften för människor att acceptera reglerna. Reglerna utformas utifrån de förutsättningar som gäller när de tillkommer (det är lika sant oavsett om man tror att de utformades av människor eller meddelades av gud) och fyller då också en praktisk, stödjande funktion i samhället.
Det här blir problematiskt när man sedan kräver att regler som en gång införts ska fortsätta gälla för tid och evighet långt efter att de tjänat ut sin roll och alltså inte längre fyller någon praktisk, stödjande funktion i samhället. Man utgår ifrån att gud har meddelat förhållningsregler, inte för att hjälpa sin skapelse att fungera, växa, utvecklas och ha det bra utan bara för sitt eget höga nöjes skull och för att göra livet besvärligt. Vanligen bygger också de organiserade religionerna på att den upplevelse av gud som några få särskilt utvalda personer (som dessutom varit bekvämt döda i århundraden) hade är viktigare än den upplevelse av gud som du eller jag har idag. Guds ord är alltså inte bara evigt utan det är dessutom så att ju äldre det är desto mer värdefullt. Det här vittnar om en ganska konstig gudsuppfattning kan jag tycka.
För tydlighetens skull vill jag klargöra att det här handlar om min syn på konceptet organiserad religion. Personlig tro är något helt annat som jag har all respekt för.
Slutligen (och helt orelaterat till resten av mitt inlägg) så har Politikerbloggen lyckats igen. Jag har personligen svårt att se något större nyhetsvärde i Rick Falkvinges statusmeddelande från Facebook...men tydligen finns det ett... :-)
Svenska folket vet fortfarande inte att det är valår
Ytterligare en opinionsundersökning som visar att svenska folket inte vet att det är val till Europaparlamentet har enligt DN publicerats nu. I den här mätningen är det drygt 30% som känner till att vi närmar oss ett val (för någon månad sedan var det bara 25% så det går ju åt rätt håll...).
Trots det så tycker tydligen varken media eller de politiska partierna (som organisationer...enskilda personer som är engagerade finns ju) att det här är något som behöver åtgärdas. Det pratas otroligt mycket mer om riksdagsvalet som ligger ett och ett halvt år in i framtiden än om det val som det bara återstår 2 månader till. Och LO-ordförandens styrelseuppdrag är tydligen en otroligt mycket viktigare fråga än vad alla våra EU-parlamentariker har uträttat under den här mandatperioden och vilka frågor de söker mandat för att driva de kommande fem åren.
Varför fortsätter media och partier att låtsas att europapolitiken inte är på riktigt?
Trots det så tycker tydligen varken media eller de politiska partierna (som organisationer...enskilda personer som är engagerade finns ju) att det här är något som behöver åtgärdas. Det pratas otroligt mycket mer om riksdagsvalet som ligger ett och ett halvt år in i framtiden än om det val som det bara återstår 2 månader till. Och LO-ordförandens styrelseuppdrag är tydligen en otroligt mycket viktigare fråga än vad alla våra EU-parlamentariker har uträttat under den här mandatperioden och vilka frågor de söker mandat för att driva de kommande fem åren.
Varför fortsätter media och partier att låtsas att europapolitiken inte är på riktigt?
måndag 6 april 2009
Natomedlemskap eller inte?
På sista tiden har Nato varit aktuellt med anledning av 60 årsjubileum och att ny generalsekreterare skulle utses. Birgitta Ohlsson passade på att debattera för ett svenskt medlemskap. Det håller andra av olika skäl inte med om. Idag kritiserar också Per Gahrton och Drude Dahlerup utnämningen av Anders Fogh Rasmussen till generalsekreterare med anledning av kalabaliken kring Muhammed-karikatyrerna som publicerades i Jyllandsposten för något år sedan.
Jag vet knappt vad jag ska tycka om alltihop. Nato-medlemskap eller inte känns som att det borde vara en icke-fråga lika mycket som euron. När det gäller euron så har vi inte valutan och har därför inget inflytande över euroområdets ekonomiska politik, däremot följer vi den mer eller mindre rakt av (och har gjort sedan euron infördes oavsett politisk färg på finansministern). När det gäller Nato är det i princip samma sak. Vi deltar aktivt i Nato-insatser och har, enligt Birgitta Ohlsson, fler soldater ute i världen under Nato-befäl än under FN-befäl men inte heller där vill vi tydligen vara med och bestämma över utformningen av politiken. Att få det skydd i händelse av krig som Natoländerna har men inte kunna påverka och framförallt inte behöva ta något ansvar för verksamheten resten av tiden framhålls rentav som något positivt och eftersträvansvärt i debatten... Vem tror vi egentligen att vi lurar (mer än oss själva)?
Å andra sidan kanske det skulle vara naturligare att ingå i ett försvarssamarbete inom EU med tanke på att vi får allt större gemensamma intressen och blir alltmer beroende av varandra där. Det verkar ju bland annat Frankrike och Tyskland (som också är Nato-länder) vara inne på om man ska tro SR. Det kanske tål att tänkas på lite till...
Och när det gäller problemet Gahrton och Dahlerup tycks ha med utnämningen av Fogh Rasmussen... Jag har ingen riktig koll på vad dansken har för kvalifikationer för uppdraget, men jag kan inte se att det faktum att han inte ber om ursäkt för vad danska medier publicerar skulle vara ett problem. Alls. Även om jag tycker det var ganska dåligt gjort av Jyllandsposten så är väl för tusan en av de grundläggande förutsättningarna för en demokrati att staten INTE kontrollerar informationsflödet och INTE har kontroll över eller ansvar för media.
Jag vet knappt vad jag ska tycka om alltihop. Nato-medlemskap eller inte känns som att det borde vara en icke-fråga lika mycket som euron. När det gäller euron så har vi inte valutan och har därför inget inflytande över euroområdets ekonomiska politik, däremot följer vi den mer eller mindre rakt av (och har gjort sedan euron infördes oavsett politisk färg på finansministern). När det gäller Nato är det i princip samma sak. Vi deltar aktivt i Nato-insatser och har, enligt Birgitta Ohlsson, fler soldater ute i världen under Nato-befäl än under FN-befäl men inte heller där vill vi tydligen vara med och bestämma över utformningen av politiken. Att få det skydd i händelse av krig som Natoländerna har men inte kunna påverka och framförallt inte behöva ta något ansvar för verksamheten resten av tiden framhålls rentav som något positivt och eftersträvansvärt i debatten... Vem tror vi egentligen att vi lurar (mer än oss själva)?
Å andra sidan kanske det skulle vara naturligare att ingå i ett försvarssamarbete inom EU med tanke på att vi får allt större gemensamma intressen och blir alltmer beroende av varandra där. Det verkar ju bland annat Frankrike och Tyskland (som också är Nato-länder) vara inne på om man ska tro SR. Det kanske tål att tänkas på lite till...
Och när det gäller problemet Gahrton och Dahlerup tycks ha med utnämningen av Fogh Rasmussen... Jag har ingen riktig koll på vad dansken har för kvalifikationer för uppdraget, men jag kan inte se att det faktum att han inte ber om ursäkt för vad danska medier publicerar skulle vara ett problem. Alls. Även om jag tycker det var ganska dåligt gjort av Jyllandsposten så är väl för tusan en av de grundläggande förutsättningarna för en demokrati att staten INTE kontrollerar informationsflödet och INTE har kontroll över eller ansvar för media.
Korrigering från gårdagen
En kort korrigering angående mitt inlägg igår. Jag blev lite överentusiastisk i min rapportering om Anita Blakes tv-karriär. På första sidan av Laurell K Hamiltons hemsida står det att det är en tv-serie som är aktuell, men läser man pressreleasen lite mer noggrant än vad jag gjorde så är det en tv-film som beskrivs vara på gång till nästa sommar. Ber om ursäkt för förvirringen.
söndag 5 april 2009
Anita Blake på TV...
Jag upptäckte redan för ett bra tag sedan att det fanns planer på att göra en TV-serie av Laurell K Hamiltons Anita Blake-böcker och blev helt fascinerad. Nu verkar det som att man kommit ganska långt och räknar med att den ska kunna sändas redan nästa sommar.
Jag har verkligen ingen som helst aning om vad man ska kunna förvänta sig av serien. De tidiga böckerna i serien är riktigt bra (om inte otroligt välskrivna) och skulle säkert göra sig i visuellt format. Frågan är hur nära man kommer att följa böckerna och hur det i så fall kommer att vara upplagt. Kommer första säsongen att utgöras av första boken (men med viss utfyllnad)? Eller kommer man att använda karaktärerna och miljöerna men strunta helt i händelserna i böckerna? Eller vad? Jag tänker spontant att böckerna från Narcissus in Chains och framåt inte kommer att filmas...eller i alla fall inte följa böckerna särskilt detaljerat... Men det är ju å andra sidan ganska långt in i serien. Låt oss först se vad det blir av den första säsongen och om det alls blir mer än så. Tills vidare tänker jag i alla fall känna mig försiktigt förhoppningsfull...
Jag har verkligen ingen som helst aning om vad man ska kunna förvänta sig av serien. De tidiga böckerna i serien är riktigt bra (om inte otroligt välskrivna) och skulle säkert göra sig i visuellt format. Frågan är hur nära man kommer att följa böckerna och hur det i så fall kommer att vara upplagt. Kommer första säsongen att utgöras av första boken (men med viss utfyllnad)? Eller kommer man att använda karaktärerna och miljöerna men strunta helt i händelserna i böckerna? Eller vad? Jag tänker spontant att böckerna från Narcissus in Chains och framåt inte kommer att filmas...eller i alla fall inte följa böckerna särskilt detaljerat... Men det är ju å andra sidan ganska långt in i serien. Låt oss först se vad det blir av den första säsongen och om det alls blir mer än så. Tills vidare tänker jag i alla fall känna mig försiktigt förhoppningsfull...
fredag 3 april 2009
Lagstiftning som bromsar utvecklingen
I veckan trädde IPRED-lagen ikraft. Samtidigt sjönk det svenska internetanvändandet med ungefär 40% skriver DN även om man inte kan säga med någon bestämdhet att IPRED skulle vara hela förklaringen. The Pirate Bay uppger att de inte märkt av någon större minskning av trafik (ungefär 3,5%).
På Newsmill idag skriver Jon Karlung, vd för Bahnhof, att den nya lagen är en katastrof för svensk ekonomi, att den sätter stopp för vad som annars kunde bli den stora framtidsbranchen. Björn Högberg menar, också på Newsmill, att hetsjakten på fildelare minskar kommunikation, kultur- och idéutbtyte mellan människor och därmed gör oss dummare än vi annars skulle varit. Och André Rickardsson som enligt DN är IT-säkerhetsexpert och tidigare SÄPO-medarbetare menar i samma tidning att rättsväsendets kunskaper om IT-frågor är så dålig att den kraftigt hotar rättssäkerheten. Jämförelsen görs rentav med häxprocesserna.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag tycker det är alldeles galet att vi ska ha särskild lagstiftning till för att skydda föråldrade affärsmodeller. Jag tycker absolut att det ska vara möjligt att leva på kreativ, skapande verksamhet. Men som med all annan verksamhet så är ju förutsättningen att man då också hittar affärsmodeller som folk faktiskt är beredda att köpa. Det som pågår nu är ju likvärdigt med att man hade förbjudit bilen med hänvisning till att hästhandlarna har rätt att kunna leva på sitt arbete (och sedan givit hästhandlarna den lagliga rätten att själva hindra människor från att utveckla, jobba med, köra, åka i eller alls befatta sig med bilar. Även hästhandlare har såklart rätt att leva på sitt arbete, förutsatt att någon faktiskt vill köpa hästarna. Men varför ska lagstiftningen försöka stoppa utvecklingen av bättre alternativ?
Spotify, som jag själv blev prenumerant av i veckan, är ett alldeles utmärkt exempel på ett bättre alternativ. Det är lagligt, upphovsmännen får betalt för sitt arbete, jag har tillgång till hur mycket musik som helst, jag behöver inte ha en massa filer som ligger och tar plats på datorn och det är till ett klart överkomligt pris (en hundring i månaden). Varför kunde inte industrin själva ha kommit på den här lösningen redan innan man inledde processerna mot Napster, back in the day?
På Newsmill idag skriver Jon Karlung, vd för Bahnhof, att den nya lagen är en katastrof för svensk ekonomi, att den sätter stopp för vad som annars kunde bli den stora framtidsbranchen. Björn Högberg menar, också på Newsmill, att hetsjakten på fildelare minskar kommunikation, kultur- och idéutbtyte mellan människor och därmed gör oss dummare än vi annars skulle varit. Och André Rickardsson som enligt DN är IT-säkerhetsexpert och tidigare SÄPO-medarbetare menar i samma tidning att rättsväsendets kunskaper om IT-frågor är så dålig att den kraftigt hotar rättssäkerheten. Jämförelsen görs rentav med häxprocesserna.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag tycker det är alldeles galet att vi ska ha särskild lagstiftning till för att skydda föråldrade affärsmodeller. Jag tycker absolut att det ska vara möjligt att leva på kreativ, skapande verksamhet. Men som med all annan verksamhet så är ju förutsättningen att man då också hittar affärsmodeller som folk faktiskt är beredda att köpa. Det som pågår nu är ju likvärdigt med att man hade förbjudit bilen med hänvisning till att hästhandlarna har rätt att kunna leva på sitt arbete (och sedan givit hästhandlarna den lagliga rätten att själva hindra människor från att utveckla, jobba med, köra, åka i eller alls befatta sig med bilar. Även hästhandlare har såklart rätt att leva på sitt arbete, förutsatt att någon faktiskt vill köpa hästarna. Men varför ska lagstiftningen försöka stoppa utvecklingen av bättre alternativ?
Spotify, som jag själv blev prenumerant av i veckan, är ett alldeles utmärkt exempel på ett bättre alternativ. Det är lagligt, upphovsmännen får betalt för sitt arbete, jag har tillgång till hur mycket musik som helst, jag behöver inte ha en massa filer som ligger och tar plats på datorn och det är till ett klart överkomligt pris (en hundring i månaden). Varför kunde inte industrin själva ha kommit på den här lösningen redan innan man inledde processerna mot Napster, back in the day?
torsdag 2 april 2009
Äktenskapslagstiftning
Igår klubbades till slut en könsneutral äktenskapslagstiftning igenom i riksdagen med bred majoritet. Det är egentligen obegripligt att det tagit så här lång tid...och synd att man inte reformerade äktenskapslagstiftningen mer ordentligt när man ändå var i farten.
Vilken praktisk funktion fyller det t.ex. för samhället att begränsa hur många parter som får ingå i samma äktenskap? I ett historiskt perspektiv fanns både försörjningsmässiga och arvsrättsliga aspekter som spelade in som komplement till de religiösa, men vad är anledningen till att staten idag alls ska ha synpunkter på medborgarnas samlevnadsformer? Det vittnar egentligen ganska tydligt om vilket starkt grepp de religiösa värderingarna fortfarande har om oss trots att Sverige ändå är ett så pass sekulärt samhälle som det är idag. Läs för övrigt gärna den här debattartikeln från Liberati om religion och lagstiftning i ett sekulärt samhälle.
Vilken praktisk funktion fyller det t.ex. för samhället att begränsa hur många parter som får ingå i samma äktenskap? I ett historiskt perspektiv fanns både försörjningsmässiga och arvsrättsliga aspekter som spelade in som komplement till de religiösa, men vad är anledningen till att staten idag alls ska ha synpunkter på medborgarnas samlevnadsformer? Det vittnar egentligen ganska tydligt om vilket starkt grepp de religiösa värderingarna fortfarande har om oss trots att Sverige ändå är ett så pass sekulärt samhälle som det är idag. Läs för övrigt gärna den här debattartikeln från Liberati om religion och lagstiftning i ett sekulärt samhälle.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
