tisdag 28 april 2009

Inte längre feminist

I ganska precis 10 års tid har jag kallat mig för feminist. Med det har jag framförallt menat att jag anser att alla bör ha samma rättigheter, samma möjligheter att själva välja sina egna liv och samma skyldigheter och ansvar för de val man gör (både formellt och reellt) oavsett kön (eller ålder, etniskt ursprung, fysisk förmåga, politiska, religiösa eller sexuella preferenser, osv). Idag lägger jag bort den etiketten. Motiveringen till det kan göras väldigt kort eller väldigt utförlig.

Kort: jag upplever inte att feminismen som ideologi eller politisk rörelse jobbar för det jag står för.

Om jag ska utveckla det så kan man säga att jag upplever att feminismen helt har gått vilse och på många sätt blivit kontraproduktiv. Man pratar om patriarkala strukturer men förstår många gånger inte längre vad det betyder. Patriarkala strukturer betyder inte att män som grupp förtrycker kvinnor som grupp. En patriarkal struktur innebär att en liten grupp individer (som för all del vanligen är män t.ex. byäldste, familjeöverhuvud, etc) kontrollerar livet och villkoren för alla andra, både män och kvinnor. Det jag upplever att den moderna feminismen jobbar för är inte att bryta kontrollen och låta alla själva välja sina egna liv utan att byta ut den lilla gruppen som kontrollerar. Att byta ut det befintliga begränsande och moraliserande regelverket mot ett helt annat men ändå lika begränsande och moraliserande regelverk.

Varför är det självklart bättre att tvinga alla kvinnor att yrkesarbeta än det var att tvinga alla kvinnor att stanna hemma med sina barn? Varför anser sig välmenande moraliserande feminister att de ska ha rätt att bestämma vad som är (eller inte är) acceptabelt sexuellt beteende för samtyckande vuxna? Varför är våld inom nära relationer bara ett samhällsproblem om det har en manlig förövare och ett kvinnligt offer? Hur blir kvinnors (eller mäns, eller människors) liv och villkor bättre av att kvinnor konsekvent utmålas som mindre begåvade, hjälplösa, obeslutsamma offer som behöver få livet tillrättalagt åt sig eftersom de inte är kapabla att själva göra sina egna val? Hur ökar min frihet att välja mitt liv av att en självgod, moraliserande grupp som reglerar min tillvaro ersätts av en annan lika självgod, moraliserande grupp som vill reglera min tillvaro lika hårt men bara med en annan uppsättning regler?

Och vi ska inte ens tala om hur många feminister som i det ena andetaget häver ur sig att alla de sätt män i Sverige missgynnas av befintliga samhällsstrukturer och regelverk är oväsentliga eftersom män i ett globalt perspektiv är gynnade av rådande strukturer. I nästa andetag heter det däremot att vi behöver kvotera in kvinnor i svenska bolagsstyrelser och göra särskilda insatser för att öka andelen kvinnliga företagare i Sverige. Är inte svenska kvinnor också en gynnad grupp i ett globalt perspektiv?

Nu ska det här såklart inte tolkas som att jag tycker att ”någon annan har det sämre någon annanstans” är ett bra argument för att inte göra någonting åt problemen som finns här och nu. Men det innebär att jag nog faktiskt tycker att det är viktigare att göra något åt det faktum att allt fler pojkar inte klarar skolan än det är att fler kvinnor får sitta med i bolagsstyrelser. Att det är dags att vi ger samma hjälp och stöd åt alla som utsätts för våld i en nära relation oavsett kön på vare sig offer eller förövare. Att det är hög tid att vi börjar betrakta pappor som fullvärdiga föräldrar med allt vad det innebär (från individualiserad föräldraförsäkring, vårdnad och umgängesrätt till attityder om ”duktiga” pappor som ”hjälper till” med att hämta sina barn på dagis). Att vi inte bara uppmärksammar att fler unga tjejer mår dåligt och skär sig själva utan att vi också ser att det är ett problem att dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sig.

För mig är det alldeles självklart att målet måste vara att alla människor ska ha så stora möjligheter som möjligt att själva välja det liv de vill leva. Det står sedan var och en fritt att privat moralisera hur mycket man vill över någon annans livsval. Det är fritt fram att tycka och tänka och säga vad man vill i en liberal demokrati. Men de personliga preferenserna har inte i politiken, i våra gemensamma regelverk, att göra. De är just personliga preferenser och därmed individens val. Jag anser mig inte ha rätt att upphöja alla mina personliga preferenser till allmän lag och tvinga alla andra att leva efter dem och har heller ingen lust att leva mitt liv efter någon annans personliga preferenser.

Alltså lägger jag bort etiketten feminist som inte funkar för mig längre. Fler har upptäckt den här problematiken och laborerat med olika begrepp som humanist eller för jämlikhet. Jag vet inte hur meningsfullt det egentligen är med alla dessa etiketter. Ibland kan de nästan vara mer kvävande och missvisande än de är hjälpsamma men om jag ända ska välja en så tycker jag nog att liberal sammanfattar min inställning ganska bra.

6 kommentarer:

  1. Ida, tråkigt att du väljer att sluta kalla dig feminist för att begreppet blivit missbrukat.

    Jag håller inte alls med om din definition av strukturer. Strukturer skulle jag kalla den väv av sociala regler och förväntningar som individer har att förhålla sig till. Individerna verkar i strukturer men är inga viljelösa offer för dem som de ibland framställs av dem jag skulle kalla vänsterfeminister. Däremot kan det vara ganska svårt att bryta mot strukturerna. Jag har tex manliga kollegor blivit ombedda att söka nya jobb när de velat vara pappalediga längre än de förväntade två månaderna (på sommaren). För mig är alltså patriarkala strukturer raka motsatsen till det du säger. Din beskrivning låter mer som en konspiration av en liten grupp som medvetet styr alla andra. Patriarkala strukturer är väl snarare det som får många män att bete sig på ett visst sätt, ofta utan att tänka på det, och som bidrar till att försämra kvinnors möjligheter på en rad områden. Att det ofta talas om patriarkala strukturer och inte matriarkala strukturer är väl att det i 8 fall av 10 är män som gynnas. Självklart gynnas kvinnor också tex vad gäller vård av barn vid skilsmässa. Jag håller med om att detta borde lyftas fram mer men i mina ögon blir det ganska ointressant om det inte görs en feministisk analys samtidigt. Att kvinnor idag gynnas har ju att göra med att de traditionellt har varit dem som tagit ansvaret för barnen och att det förväntas att de är mest lämpade att göra det. Dessa förväntningar färgar naturligtvis de domare som sitter och ska avgöra vem som ska ha vårdnanden. Jag skulle nästan vilja dra det så långt som att säga att det är tabu att ifrågasätta moderskapet, Men frågan man måste ställa sig är ju varför det är så. Jo, för att män (som grupp) inte tagit del i föräldraskapet och att man inte har samma förväntningar att de ska göra det lika bra som kvinnor. Trist, verkligen, men det är precis samma logik som gör att arbetsgivare borde akta sig för sådana som mig – 33 år – statistiskt lågvattenmärke om man vill ha trygg och närvarande arbetskraft.

    Jag har svårt att förstå de frågor du ställer. Vem har tvingat ”alla kvinnor” att yrkesarbeta? Jag håller med om att offentlig sektor kanske inte ger de bästa förutsättningarna för kvinnor att skaffa sig ekonomisk makt och frihet men hur har de blivit tvingade? Vill du gå tillbaka sambeskattningen? Vad gäller kvinnors våld mot män så vågar jag mig på en gissning till varför detta inte upplevs som något som borde likställas med motsatsen i termer av uppmärksamhet kring problemet: Mäns våld mot kvinnor är ett oändligt mycket större problem.

    Jag håller med dig om att det inte gynnar kvinnor att bli framställda som offer men man måste ju kunna peka på de siffror som talar sitt tydliga språk utan att bli anklagad för att göra kvinnor till offer. Jag tycker det är ett stort problem att kvinnor är så dåligt representerade i näringslivstoppen och allt tugg om att de inte har ”kompetens” är bullshit. Kompetens ligger i betraktarens ögon och stavas ofta nepotism och likhetsfenomenet (=man väljer någon som är lik sig själv). Jag har svårt att se hur vi ska komma åt detta men du har kanske förslag? Sen förstår jag inte varför du väljer att ställa detta mot pojkars dåliga resultat i skolan? Det är väl fritt fram för vems som helst att lyfta problemet. Själv skulle jag säga att feminismen har ett ganska bra svar på varför pojkar har problem och det är väl förväntningarna på mansrollen och de negativa konsekvenser som de får för många små killar. Trist att de tror att man inte är en riktig man om man pluggar. Feminismens mål är att komma bort från såna här förväntningar på båda könen men problemet är att så få män har varit intresserade av att problematisera sin egen roll. Kanske dags att börja göra det?

    Jag förstår inte vad du menar med personliga preferenser? Är inte alla politiska åsikter ett utfall av personliga preferenser? Kan du definiera vad som hamnar inom ”personliga preferenser”? Eller betyder det av inte borde ha någon familjepolitik alls?

    Jag tolkar det som att du i likhet med mig tycker att vänsterfeminismen gör feminismen en björntjänst som i retorik och praktik säger att alla män är ansvariga för allt ont de stackars kvinnorna råkar ut för. Därför borde vi stå upp för liberalfeminismen och betona att målet är att kön inte ska ha betydelse för hur vi blir bemötta men att så länge det gör det måste vi kämpa för att det inte ska göra det. Och då går det inte att bortse från de strukturer som påverkar vårt beteende.

    Jessica Bagge

    SvaraRadera
  2. Jessica: Tack för en bra och intressant respons.

    När det gäller frågan om strukturer så kunde jag kanske ha varit lite mer utförlig. När jag säger att ett patriarkalt strukturerat samhälle innebär att en liten grupp personer kontrollerar andras liv syftar jag självklart inte på någon slags konspirationsteori. Vad jag menar är att ett sådant samhälle är uppbyggt utifrån att patriarken, exempelvis familjefadern, brukspatronen, byäldsten, etc har kontrollen över hur alla, både män och kvinnor, inom ”hans sfär” lever sina liv (t.ex. arrangerar eller åtminstone godkänner äktenskap, beslutar över utbildning, sanktionerar yrkesval, etc). I ett strikt patriarkalt samhälle har söner inte större rättigheter att välja sin karriär eller sin livspartner än döttrar.

    Jag är inte så säker på att jag skulle hålla med dig om att män som grupp (alltså inte några få män utan män generellt) verkligen gynnas så mycket. Det beror ju helt och hållet på vad du betraktar som viktigt och värdefullt. De stereotypa könsrollerna och de krav, förväntningar och begränsningar som följer med kan väl mycket väl upplevas som lika kvävande och obekväma för män som för kvinnor. Om du säger att män som grupp gynnas i mycket högre utsträckning av stereotypa könsrollsmönster så säger det ju också någonting om vad du betraktar som viktigt, att karriär och pengar är mer värt än hem och familj. Jag köper inte att allt det som är förknippat med det traditionellt manliga automatiskt är bättre eller mer värt. Att belöningarna i den traditionellt manliga världen är mer värda och bestraffningarna mindre väsentliga. Det är en myt som hänger ihop med den socialistiska föreställningen om att fördelningen av materiella resurser är det mest väsentliga i samhället och att allt annat är mindre viktigt. Jag håller inte med om det.

    Däremot håller jag med dig om både att det verkar vara något närmast heligt över moderskapet (eller tabu mot att ifrågasätta det som du säger) och du har så klart rätt om bakgrunden till att det blivit så. Och visst, (vissa) arbetsgivares negativa inställning till unga kvinnor som arbetskraft hänger också ihop med det. Ur ett perspektiv så ligger det i både mäns och kvinnors intresse att vi börjar betrakta pappor som fullvärdiga föräldrar. Män blir mer delaktiga i sina barns liv särskilt om de inte längre lever tillsammans med barnets mor, kvinnor blir mindre missgynnade på arbetsmarknaden. Ur ett annat perspektiv förlorar båda parter på det. Unga män kommer att missgynnas i högre utsträckning än idag på arbetsmarknaden om de tar ut större andel av föräldraledighet och VAB-dagar, kvinnor måste ge upp myten om det heliga moderskapet om papporna ska kunna bli lika mycket föräldrar. Vem vinner eller förlorar mest? Ingen. Båda. Det beror på vad man betraktar som viktigare.

    Och där kommer vi till frågan om yrkesarbete, eller inte. Det finns förstås ingen lag som säger att kvinnor måste yrkesarbeta (lika lite som det fanns lagar som förbjöd kvinnor från att arbeta förr). Däremot finns det ju milt uttryckt inte någon särskilt accepterande attityd till att stanna hemma med barnen. Kvinnor som vill göra det valet beskrivs som mindre begåvade offer för förtryckande strukturer (trots att det överväldigande trycket från samhället går åt andra hållet). Och den som vågar antyda att det kanske skulle vara bra för barnet att få vara hemma med föräldrarna under de första levnadsåren möter bryska anklagelser om kvinnofientlighet. Jag har inte tillräckligt bra koll på vad sambeskattningen innebar men tycker spontant att det låter helt vansinnigt, människor är individer. Jag bara ifrågasätter självklarheten i att alla skulle föredra yrkesarbetande om det fanns ett reellt val (både socialt och ekonomiskt).

    Vad grundar du påståendet att mäns våld mot kvinnor är ett så mycket större problem än motsatsen på? Och menar du att det bara är i heterosexuella förhållanden våld förekommer? Och varför är det alls relevant att göra en distinktion baserat på kön? Om något skulle jag vilja påstå att de män som utsätts för våld i en nära relation befinner sig i en mer utsatt och stigmatiserad position än kvinnor som utsätts för våld i en nära relation. De har samma problem i att de faktiskt blir utsatta för våld av en närstående, någon de borde kunna lita på. Däremot möter de helt olika verkligheter i övrigt. Det kvinnliga offret möts av sympati och stöd från samhället. Hon stämmer in på offerprofilen och de vedertagna förklaringsmodellerna, hon passar in i de stereotypa könsrollerna. Det manliga offret stämmer däremot inte in på den officiella könsstereotypa offerprofilen för enligt den är män förövare, inte offer. Det finns inga självklara samhällsfinansierade institutioner (motsvarande kvinnojourer) för män som utsätts för våld i nära relationer att vända sig till. Även om det finns många studier som visar på att fysiskt våld i nära relationer föregås av trakasserier och psykisk nedbrytning så tenderar väldigt många att bortse från det när det gäller manliga offer och avfärda problemet med att ”män är ju fysiskt starkare” (underförstått som man kan han förhindra att det sker). Så nej, jag köper inte att mäns våld mot kvinnor är en adekvat beskrivning av vad våld i nära relationer handlar om och att samtliga resurser som satsas på området ska utgå ifrån den problembeskrivningen. Särskilt som den är ytterligare ett exempel på hur man cementerar stereotypa könsroller där kvinnor alltid är offer.

    Anledningen till att jag ställde just frågan om kvinnlig representation i bolagsstyrelser mot pojkars skolresultat är inte att jag betraktar dem som ömsesidigt uteslutande på något sätt. Däremot upplever jag att det är så de behandlas i den offentliga debatten. Pojkars dåliga skolresultat (och anledningarna till det) avfärdas när någon lyfter frågan som ointressanta, ofta med hänvisning till att män i ett globalt perspektiv anses gynnade. Jag tycker att det är ett dåligt argument till att ignorera en viktig fråga. Däremot håller jag med dig om att kompetensargumentet mot kvinnor i bolagsstyrelser eller på chefsposter är trams. Kompetens kan betyda mer eller mindre vad man vill att det ska betyda. Jag tycker dock att det skulle vara intressant att veta hur stor andel av sökande till chefstjänster och andra toppositioner som är kvinnor (av någon anledning tvivlar jag på att siffran är ens i närheten av 50%). Om kvinnor inte söker sådana tjänster i samma utsträckning är det ju inte heller rimligt att kvinnor ska få sådana tjänster i samma utsträckning. Men du har säkert en viktig poäng i anledningarna du nämner också.

    Begreppet personliga preferenser (liksom de flesta andra begrepp) går såklart att göra hur brett eller hur smalt som helst. Jag tyckte jag var ganska tydlig med vad jag menade, men om det behöver förtydligas så får jag göra ett försök. Anta för diskussionens skull att jag vill leva i en monogam, heterosexuell relation. Det är då en personlig preferens. Att utifrån det dra slutsatsen att alla andra också ska leva på det sättet vore att (försöka) tvinga på andra min personliga preferens. Jag antar att man kan argumentera för att det också är en personlig preferens att acceptera att andra kanske vill ha det på något annat sätt om man vill, men för mig handlar begreppet personlig preferens om enbart vad jag själv vill ha (eller inte ha) i mitt eget liv (eller vad någon annan enskild person vill ha i sitt eget liv) utan att det finns några sakliga skäl till att det skulle vara en allmän lag. Är det tillräckligt tydligt vad jag menar eller ska jag försöka förtydliga det mer?

    Som jag hoppas framgått så håller jag med dig om att vänsterfeminismens cementerande av stereotypa könsroller genom att konsekvent utmåla kvinnor som offer och män som förövare är ett problem. Men jag anser också att (den socialistiska) grundinställningen att det är enligt vilka principer fördelningen av materiella resurser sker som är det väsentliga måttet i samhället är lika mycket ett problem. Det finns många andra värden och preferenser. Har den som blir befordrad med löneförhöjning men förlorar sin familj verkligen gynnats i förhållande till den som går ner i arbetstid (med proportionellt sänkt lön) och tillbringar mer tid med sina barn? Är den som har ett jobb han/hon vantrivs med men som ger hög lön och status eller den som har ett dåligt betalt jobb hon/han verkligen brinner för och älskar mer gynnad? Vilket värde är och ska vara viktigare? Familj eller karriär? Pengar eller lycka? Måste det vara lika för alla?

    Och slutligen, även om jag förstår vad du menar så tycker jag din inledande kommentar om att feminismen missbrukats är lite som att beklaga att Lars Ohly inte längre kallar sig för kommunist med motiveringen att den missbrukats. Lite tillspetsat jag vet, jag anklagar inte på något sätt feminismen för massmord, men principen är densamma. Om jag efter att ha sagt att jag är feminist måste ägna en massa tid åt att förklara att jag inte tycker allt det där som folk i allmänhet vanligen förknippar med feminismen så är det ju en värdelös etikett att använda.

    SvaraRadera
  3. Hej Tant blå,
    Jag tolkar det som att du ser feminism som en ideologi, men för mig är det en problembeskrivning. Jag ser vissa (för mig) viktiga områden där kvinnor har sämre förutsättningar än män och vill göra något åt det och många av problemen berör också män och då ska det så klart också belysas. Det betyder dock inte att jag säger att kvinnor har sämre förutsättningar på ALLA områden eller att det inte finns problem som i första hand berör män (eller vilken annan grupp det kan vara intressant att titta på). Och det säger ingenting om vilka politiska åtgärder jag anser är lämpliga för att komma tillrätta med problemet då det avgörs av min politiska övertygelse. Det finns ju dessutom en mängd frågor där kön inte spelar någon som helst roll. Att vara feminist betyder inte att man måste se den stora läskiga könsmaktsordningen i varenda politisk fråga.

    I min mening är det viktigt att omdefiniera feminismen så att inte vänstern har tolkningsföreträde på vad som gäller i de här frågorna för om vi istället tar avstånd från begreppet helt och hållet riskerar vi att hamna i samma ringhörna som Per Ström och det är åtminstone inte jag det minsta intresserad av att vara.

    SvaraRadera
  4. Magnus: Baserat på det du skriver tolkar jag dig som att vi egentligen är ganska överrens i sak. Att det i huvudsak är själva begreppet feminism som sådant vi inte riktigt är överens om.

    Jag kan hålla med dig om att en del av feminismen är en problembeskrivning, men den har också en tydlig politisk dimension, en ideologi. Den är både ett verktyg för att tolka världen och se samband men lägger också värderingar i det som tolkas.

    Mitt problem med att använda begreppet feminism ligger i att majoriteten av människor (i alla fall som jag möter i min vardag) dels inte gör distinktionen utan självklart tolkar in en värderande, politisk dimensionen i begreppet och dels att den värderande politiska dimensionen som i huvudsak förknippas med begreppet inte stämmer överens med mina värderingar och ställningstaganden. Därmed blir ju feminist värdelöst som etikett eftersom människor tolkar in något helt annat än vad jag menar. Jag är trött på, och frustrerad över, att hela tiden behöva ägna en massa tid och energi åt att stå till svars för värderingar och ställningstaganden jag inte delar. (Och det är i huvudsak den frustrationen som kom till uttryck i det ursprungliga inlägget.) Jag tycker inte att etiketten, begreppet, i sig är tillräckligt viktigt för att det ska få komma i vägen för innehållet. Om den etiketten gör det svårare att förmedla hur jag tolkar världen idag och hur jag önskar att den såg ut så ser jag helt enkelt inte längre någon anledning till att behålla den.

    SvaraRadera
  5. Att kalla sig feminist är lite som att säga att man är vegetarian, man får vara beredd att bli utskälld och ifrågasatt för åsikter man inte har.

    SvaraRadera
  6. Efter lite mer eftertanke känner jag att jag vill förtydliga ett par saker (och ska försöka att inte bli lika långrandig den här gången).

    1. Jag inser att när det gäller frågan om strukturer så behöver jag kanske förtydliga att jag instämmer med Jessicas definition av vad en struktur är. Det är snarare vad som är utgångspunkten för specifikt en patriarkal struktur jag var inne på i mina förklaringar.

    2. För mig handlar det här inte på något sätt om något slags tävling i vem det är mest synd om.

    SvaraRadera