Med anledning av andra paragrafen i Tant gredelins inlägg igår kände jag att jag behöver skriva något om synen på läsning och litteratur. 2006 presenterade Cecilia Wikström (fp) ett förslag om att en slags svensk litteraturkanon borde upprättas för att stärka litteraturens status i den svenska skolan och för att alla barn i den svenska skolan skulle få ta del av det svenska litterära kulturarvet vilket hon, om jag förstått det hela rätt, menade skulle kunna vara särskilt värdefullt för utlandsfödda. Förslaget gav upphov till stor debatt, bl.a. på DN:s kultursidor under sommaren och hösten 2006.
Kritik som fördes fram i debatten handlade bl.a. om att en sådan officiellt fastslagen kanon var onödig eftersom en litterär kanon redan finns, andra menade att förslaget var främlingsfientligt, rasistiskt eller för den delen utesluter och osynliggör även andra minoritetsgrupper än etniska sådana, ett tredje perspektiv var att en sådan officiellt fastslagen lista innebär en statisk syn på litteratur och kultur och snabbt skulle bli inaktuell.
Jag är själv inte odelat positiv till förslaget utan tycker snarare tvärtom att det är för stort fokus på läsande av s.k. klassiker i skolan. Hur många har inte för all framtid blivit bortskrämda från läsandet av klassiker, eller från läsande över huvud taget, av att i högstadiet tvingas läsa ”Hemsöborna”? Jag är helt övertygad om att skolan skulle göra en större insats för att stärka litteraturens status genom att istället låta eleverna läsa sådant som känns aktuellt och tilltalande för den enskilda eleven. Att det är viktigare att eleverna läser och etablerar en positiv relation till böcker och läsande än det är vad eleverna läser. Visst bör man undervisa om det litterära kulturarvet och vad som varit utmärkande vid olika tidsperioder, men tyngdpunkten i det faktiska läsandet bör, i mitt personliga tycke, ligga på modern, aktuell litteratur.
Jag vill också i det här sammanhanget göra några kommentarer kring min syn på språk. Ett språk är mer än bara ett tekniskt verktyg för kommunikation och existerar inte i ett vakuum. Språket är också en kulturbärare, det har kommit till, utvecklats genom och existerar i en given social och kulturell kontext. Det innebär att det är nödvändigt att lära sig en hel del om den specifika sociala och kulturella kontext språket existerar i för att fullt ut kunna tillgodogöra sig språket. Där är jag helt och hållet övertygad om att litteratur och läsande (liksom filmer, tv-serier och övrig kultur) har en viktig funktion att fylla för den som vill lära sig behärska och känna sig bekväm med ett nytt språk oavsett om det språket är svenska, engelska eller något helt annat men det är då viktigt att litteraturen i fråga är modern, aktuell och säger något om den sociala och kulturella kontext språket existerar i idag.
Att ha full tillgång till det dominerande språket i en given miljö är nödvändigt för att individen ska ha möjlighet att delta i det offentliga samtalet och kunna ta tillvara sina demokratiska rättigheter. Det är för mig fullständigt obegripligt hur det kan betraktas som främlingsfientligt eller rasistiskt att vilja försäkra sig om att alla medborgare har den möjligheten. Jag har också svårt att förstå ståndpunkten att kunskaper om och stolthet över den egna kulturen och historien automatiskt måste innebära ett förakt för andra kulturer och deras historier. Jag ser det snarare tvärtom, hur kan man uppskatta och respektera något hos andra som man föraktar hos sig själv?
Sedan finns det förstås en hel del tekniska problem med förslaget om krav på kunskaper i svenska språket för medborgarskap, problem av typen: vart ska gränsen gå för vad som är tillräckligt goda kunskaper? Hur mäter man språkförståelse? Är det ens juridiskt möjligt att kräva kunskaper i svenska när vi har ett antal officiella minoritetsspråk? Och är tekniska språkkunskaper verkligen viktigare än en grundläggande förståelse för hur samhället är uppbyggt och fungerar? Det är dock en helt annat diskussion.
Men nu får det var nog med detta för den här gången. Ämnet lär dock återkomma...
