Form vs. innehåll

Med anledning av gårdagens datum så har jag funderat en del på det här med form och innehåll. Högtidlighållandet av 1:a maj känns som ett klart exempel på en företeelse där form får gå före innehåll. I mer eller mindre 70 års tid har (s) suttit i regeringsställning i Sverige även om de inte gör det för ögonblicket. Det har aldrig hindrat arbetarrörelsen med ledande (s) politiker i spetsen från att ge sig ut och demonstrera till 1:a maj. Demonstrera mot vaddå kan man fråga sig. Under den här mandatperioden och särskilt i år med global lågkonjunktur hade man ju därför kanske kunnat förvänta sig något utöver det vanliga men det blev bara samma vanliga. Dock med skillnaden att krav på partiledningens avgång framförts ur de egna leden. Vad är egentligen motiven till att behålla 1:a maj som röd dag i almanackan?

Det är alltid relevant att fundera över hur och varför vi egentligen gör saker, både i politiken och i våra privatliv. Fyller det någon funktion? Är det ändamålsenligt utformat? Och är det effektivt? Eller gör vi saker bara för att? Är det mer form än innehåll?

Det är ett av motiven bakom mitt beslut tidigare i veckan att lägga bort etiketten feminist. För att formen (begreppet, etiketten) inte får bli viktigare än innehållet, ställningstagandet att människor själva ska betros med ansvaret att själva välja sina egna liv. Javisst, det finns givna förväntningar, föreställningar och stereotyper kopplade till kön och belöningar och bestraffningar som följer av hur man förhåller sig till dessa normer. Det finns också givna förväntningar, föreställningar och stereotyper med tillhörande belöningar och bestraffningar kopplade till en massa andra grupptillhörigheter (ålder, etnicitet, socio-ekonomisk status, utbildningsnivå, sexuell läggning, yrkesval, politisk och religiös övertygelse, om man bor i glesbygd eller storstan, osv). I vissa fall känner vi oss trygga och bekväma med förväntningarna en viss etikett eller grupptillhörighet för med sig och andra gånger finns det en ganska tillåtande attityd till att förhålla sig fritt till förväntningarna och så långt är ju allt bra. Men ibland upplever vi förväntningarna som begränsande och kvävande. Och det är ju egentligen först där problemet uppstår, när etiketten eller förväntningarna, blir begränsande, hämmande eller kvävande. När vi slutar betrakta kategorier och etiketter som ett beskrivande verktyg som genom generaliseringar hjälper oss att göra världen begriplig och hanterbar. När vi istället börjar KRÄVA att människor vi satt en viss etikett på SKA uppfylla alla de förväntningar vi har på den gruppen eller etiketten.

För att med ett praktiskt exempel klargöra vad jag menar så är det alltså i sig inte något större problem om män generellt sett är fysiskt starkare än kvinnor. Det är bara statistik, en beskrivning av ett generellt tillstånd, och innebär heller inte att alla män är fysiskt starkare än alla kvinnor. Det blir problematiskt först när kvinnor som har den nödvändiga styrkan för någon given uppgift ändå sorteras bort för att hon är kvinna och därmed förutsätts vara svagare alternativt ändå "släpps in" men på ett värderande sätt betraktas som "okvinnlig". Eller när män som saknar den nödvändiga fysiska styrkan för en given uppgift betraktas som mindre värda eller "omanliga". Dvs när man slutar använda kategorierna som generaliserande deskriptiva och istället börjar använda dem som deterministiskt normativa.

Samma problem finns kring många typer av kategorier, vissa yrkeskategorier eller socio-ekonomiska grupper förväntas ha en given politisk övertygelse. Att vissa politiska övertygelser är vanligare inom vissa socio-eknomiska grupper är i sig bara statistik. När man däremot börjar tvångsansluta fackligt anslutna till ett visst parti eller betrakta personer inom den egna socio-ekonomiska gruppen som inte delar den politiska övertygelsen som förrädare eller liknande för att de inte lever upp till förväntningarna så har man gjort kategorin till deterministiskt normativ och därmed finns ett problem.

Det är också där det huvudsakliga problemet i Sverigedemokraternas syn på "svenskhet" och svensk kultur ligger. Visst är det så att det finns vissa traditioner, beteenden, värderingar, osv som är vanligare än andra i Sverige. Och visst ska det vara fritt fram att elda till Valborg, engagera sig i ideella föreningar, hålla sig med något slags sekulärt lutherskt kristen moral, rösta på socialdemokraterna, lyssna på ABBA, spela på hästar, tillbringa semestern ute på landet eller vad man nu vill inkludera i definitionen av svensk kultur. Problemet uppstår när man vill göra etiketten svensk både statisk och deterministiskt normativ. När det i någon mening typiskt svenska inte längre bara ska vara en generaliserande beskrivning av vad som råkar vara vanligast just nu utan vill göra det till ett tvång som ska gälla för alla i framtiden också. Jag har levt hela mitt liv i Sverige (med undantag för några veckors utlandsresor då och då) och huvudsakligen i bostadsområden, skolor och arbetsplatser som varit dominerade (men inte uteslutande bestått) av s.k. etniska svenskar. Trots det har jag aldrig stött på någon som uppfyller hela stereotypen. Så var ska gränsdragningen göras? Vilka kriterier ska vara viktiga om svenskhet ska användas politiskt? När är man tillräckligt svensk för att passa in i sd:s Sverige? Det är en fråga som har ställts lite då och då men som aldrig får något begripligt svar utan bara en massa godtyckligt svammel om att "det märker man" eller att det skulle vara så självklart att det inte behöver identifieras.

Kombinationen av de här exemplen leder mig till en annan intressant iakttagelse. För några år sedan skrev Aftonbladet om hur en skola i Kiruna censurerat bort den bild av tjejer med bar överkropp och hockeyutrustning som man godkänt från avgångsklasserna flera år i rad tidigare så länge det var killar på bilden. Där kan man förstås omedelbart se kopplingar till kön, äganderätten till den egna kroppen och synen på sexualitet. Att mäns kroppar, nakenhet och sexualitet är något normalt medan kvinnokroppen och kvinnors nakenhet och sexualitet ständigt problematiseras. Men jag gör en annan tolkning också med anledning av en liknande situation som Tant röd berättade om från skolan där hon jobbar.

Där hade eleverna i en av klasserna kommit överrens om att de vita eleverna i klassen skulle måla sig svarta och de svarta eleverna måla sig vita. De hade först fått det godkänt också, förbereder sig, kommer ut och ska ta bilden och blir då stoppade av klassföreståndaren med motiveringen att det skulle vara rasistiskt. Vad består då likheten mellan de här situationerna i? Jo, i båda fallen handlar det om unga människor med en respektlös inställning till våra traditionella och stereotypa föreställningar om givna kategorier som hindras av de vuxna från att utmana själva de stereotyper som upplevs som problematiska. Tjejerna i Kiruna förvägras rätten att utmana och driva med den traditionella könsrollen att nakenhet bara är ok (och rentav roligt) för killar eftersom den deterministiskt normativa föreställningen om nakenhet och kön är att nakna kvinnor alltid är offer. Föreställningen om att nakna kvinnor alltid är offer används alltså till att hindra kvinnor från att erövra rätten att själva bestämma över sin nakenhet?

Samma sak med ungdomarna som ville göra en grej av att de inte hade samma hudfärg och inte upplevde det som något problematiskt. Men för klassföreståndaren blev det väldigt problematiskt eftersom den traditionella föreställningen om ras (eller etnicitet eller hudfärg eller vad man nu vill använda för begrepp) är att det per definition är rasism och problematiskt att alls fästa någon uppmärksamhet vid att någon slags olikheter eventuellt kan finnas. Så ungdomarna tilläts inte utmana föreställningen om ras som något problematiskt eftersom de vuxna (eller i alla fall några av de vuxna) betraktar ras som något problematiskt.

Visst har vi hamnat i en ganska märklig situation när allt fler av de vanliga problemen som uppstår kring försök att motarbeta intolerans och förtryck mellan olika grupptillhörigheter blir de här cirkelresonnemangen?! När kampen mot intolerans och förtryck självt blivit en del i förtycket. Då kan man verkligen prata om att det har blivit viktigare med form än med innehåll. Viktigare att hålla fast vid en etikett än det är att etiketten faktiskt står för något meningsfullt.

Ett annat ganska kontroversiellt ämne där det kan vara läge att börja fundera över form och innehåll gäller synen på droger. Är t.ex. förbudslagstiftning med hårda straff det mest effektiva sättet att komma tillrätta med missbruksproblematik? Jag är själv inte jättekunnig på området, men jag tvivlar. Om det vore fallet skulle väl inget problem finnas längre. Eller? Kanske är det dags att byta perspektiv och i högre utsträckning fokusera på skademinimering?