Demokratisyn och sociala medier

Igår så hittade jag till den här artikeln i SVD och kunde till en början inte annat än sucka. Hur många gånger behöver den här redan vidöppna dörren slås in? Är det inte ganska självklart för de flesta att sociala medier inte är mirakelkuren för varje politisk kampanj? Den relevanta frågan att ställa är ju så klart inte om det är meningsfullt att använda sociala medier i politiken, utan hur det är meningsfullt att använda dem i ett sådant syfte. Det är innehållet, inte formen, som ska stå i fokus.

Sedan började jag fundera. Särskilt med anledning av en artikel vi läste inför seminariet förra veckan. Artikeln heter Skolan och demokratin - på väg mot en skola för deliberativa samtal? och är skriven av Thomas Englund (för den som är intresserad av artikeln i sin helhet så återfinns den i en bok med titeln "Demokrati och lärande. Om valfrihet, gemenskap och övervägande i skola och samhälle"). I den diskuteras bl.a. demokratibegreppet i skolan och samhället utifrån två olika förhållningssätt, funktionalistisk respektive normativ demokratiuppfattning.

Jag skulle själv säga att vårt politiska system i väldigt hög utsträckning (och helt i enlighet med industrisamhällets logik) är format utifrån en funktionalistisk demokratisyn. I den logiken blir demokratin i första hand en metod (form) för att producera beslut. Det innebär också att demokratin förvaltas av valda representanter och medborgarnas huvudsakliga bidrag sker genom att välja mellan några (i huvudsak) färdigförpackade alternativ. Med utgångspunkt i den här logiken blir det ju faktiskt rimligt att ställa frågan om sociala medier är meningsfulla att använda. Detta eftersom utgångspunkten är att det handlar om att nå många människor som kan tänkas tilltalas av det egna alternativet med sitt budskap, förpackat på ett sådant sätt att det framstår som tilltalande. Det meningsfulla i att använda sociala medier i kampanjen kan då mätas i termer av om budskapet når nya väljargrupper eller framstår som mer tilltalande förpackat i det formatet. Om den tänkta målgruppen (vanligen ungdomar) ändå inte tilltalas av budskapet trots den nya förpackningen (metoden, formen) så blir slutsatsen att "sociala medier inte är meningsfulla att använda".

Vad man då missar är att yngre generationer har fostrats i en skola som faktiskt haft samhällets uppdrag att arbeta utifrån en normativ demokratisyn. För den normativa demokratisynen (som interaktionstekniken faktiskt gör möjlig att tillämpa även i stor skala) är det processen som står i centrum (demokratin är själva innehållet) och det är delaktigheten snarare än beslutet som är det primära målet. Utifrån den logiken blir frågan om de sociala mediernas meningsfullhet i politiken i princip den omvända. Gör den återkoppling medborgarna ger någon effekt? Är partiet eller den enskilde politikern genuint intresserade av att låta medborgarna bli delaktiga i processen? Om avsändaren av budskapet inte visar sig intresserad av återkoppling och dialog, dvs skapar delaktighet så blir slutsatsen lätt att "han/hon/de borde inte använda sociala medier när han/hon/de ändå inte fattar poängen".

Vad kan man då dra för slutsatser av det här? Ja, kanske framförallt att det är den mycket större potentialen för delaktighet som är grejen med de sociala medierna i ett demokratiperspektiv. Är man genuint intresserad av att utifrån en normativ demokratisyn ta tillvara det engagemang och intresse som människor visar kan sociala medier verkligen underlätta möjligheten till dialog och delaktighet. Jobbar man däremot utifrån en mer funktionalistisk demokratisyn där poängen snarare är att nå så många som möjligt och övertyga dem om det egna färdigförpackade alternativets förträfflighet, ja då kan det nog stämma att sociala medier inte "är meningsfulla att använda".

Alliansdag med Europatema

Idag genomfördes en Alliansdag i kommunen med Europa och det stundande EP-valet som tema. Deltog gjorde för folkpartiet Cecilia Wikström, för centerpartiets räkning Abir Al-Sahlani, för kristdmokraterna Ella Bohlin och för moderaterna Håkan Gilmark.

Förmiddagen tillbringade partierna var för sig med sina kandidater vilket innebar kulturaktiviteter för folkpartiet eftersom kulturen är en av Cecilia Wikströms (och Solveig Hellquists, vår riksdagsledamot från länet) hjärtefrågor. Efter lunch samlades alla på Arken för en utfrågning av kandidaterna där Sven Lindblom fungerade som samtalsledare. Den av kandidaterna som imponerade mest på mig personligen var utan tvekan Abir Al-Sahlani. Hennes konsekvent liberala och frihetliga förhållningssätt och starka engagemang för den enskilda människans rättigheter kombinerat med en ganska avslappnad stil kändes väldigt tilltalande.

Mindre imponerande var att gymnasieskolorna i kommunen inte visade det minsta intresse för aktiviteten. Förstahandsvalet av lokal hade egentligen varit på någon av skolorna, men det accepterades inte och inte ens någon av samhällsklasserna kom för att lyssna, analysera och ifrågasätta. Ganska sorgligt att man inte utnyttjar ett sånt här tillfälle att lära sig mer om och diskutera kring hur vår demokrati fungerar i praktiken.

Sex, samtycke och demokrati

En ny dag och sexköpsdebatten rasar vidare lite varstans. Även om jag har tagit upp frågan i några tidigare inlägg och länkat till massor av debattinlägg så har jag inte formulerat något eget resonemang om frågan tidigare. Det känns som att det kanske börjar vara dags för det nu.

Det här med sex blir ofta komplicerat och svårt när man ska göra generella gränsdragningar som också ska hålla för avvägningar i konkreta, enskilda fall. Det finns ju oändliga variationer och preferenser. Människor har sex på alla möjliga olika sätt och av alla möjliga tänkbara anledningar. Så var gör vi vanligen gränsdragningen? Jo, i vanliga fall, så länge inga pengar är inblandade, så brukar de allra flesta av oss vara överrens om att acceptabelt sex är sex som försiggår mellan samtyckande vuxna. Punkt. Så länge alla inblandade parter är med på allt som sker så är det och ska det vara ok (i alla fall i lagens mening). När någon inte vill, utan blir tvingad till sex mot sin vilja, så kallar vi det för våldtäkt. Vi åtalar och dömer den eller de som är skyldiga till övergreppet om det kan bevisas att ett brott begåtts. Och vi har ambitionen att försöka hjälpa den som blivit utsatt att bearbeta det som hänt. Ibland är gränsdragningarna inte helt lätta att göra och ibland är bevisläget allt annat än entydigt. Men jag har hittills aldrig hört någon anföra det faktum att våldtäkter och övergrepp på både vuxna och barn begås eller svårigheter att veta när uppsåt eller reellt samtycke verkligen föreligger som argument för att förbjuda sex helt och hållet. (Och jag räknar inte riktigt med att det ska ske i första taget heller.)

Därför måste jag erkänna att jag har oerhört svårt att förstå varför så många människor som i de flesta andra sammanhang är vettiga, sansade och rationella individer helt plötsligt blir fullständigt irrationella för att pengar inkluderas i ovanstående ekvation. Av någon anledning måste allt sex där pengar byter händer vara förbjudet pga att det förekommer våldtäkter och övergrepp. Av någon anledning påstås det vara mycket svårare att veta säkert om den enskilda kvinnan har valt sexet när pengar byter händer än när pengar inte gör det. (Och ja, av någon anledning tycks det bara vara intressant att ifrågasätta om den kvinnliga sexsäljaren har gjort ett självständigt val. Om de män som säljer sex anses mer kapabla att göra självständiga val eller bara inte betraktas som intressanta eftersom de inte passar in i förklaringsmodellen där Kvinnan är offer för den Manliga Sexualiteten är mer oklart.) Helt plötsligt anses det rimligt att lägga sig i när, var, hur och med vem människor väljer att ha sex på ett sätt som inte accepteras så länge det är andra värden än de ekonomiska som överförs.

För mig är det fullständigt självklart att alla former av sex som försiggår mellan samtyckande vuxna ska vara helt acceptabla precis som när det gäller alla andra former av interaktion mellan människor. Däremot ska alla former av tvång och övergrepp kraftfullt bekämpas och den som utsatts för övergrepp ska självklart kunna få hjälp och stöd. Den enskilda människans eget val måste alltid vara den grundläggande utgångspunkten, inte huruvida det är pengar, kärlek eller något annat värde som överförs mellan parterna.

Om man inte accepterar det som grundläggande utgångspunkt utan anser sig veta bättre hur andra människor ska leva sina liv, då börjar jag undra hur man får det att gå ihop med konceptet demokrati. Hur blir det alls meningsfullt att prata om demokrati om man godtyckligt kan avfärda de val människor gör med att de inte förstår sitt eget bästa? Är det bara sexsäljare som inte är kapabla att välja sina egna liv eller finns det fler grupper? Och hur rättfärdigar man att de ska ha den demokratiska rätten att delta i styret av landet och kommunen om man inte ens anser att de är kapabla att styra sina egna liv? Eller gör man inte det? Jag får det i alla fall inte att gå ihop.

Natomedlemskap eller inte?

På sista tiden har Nato varit aktuellt med anledning av 60 årsjubileum och att ny generalsekreterare skulle utses. Birgitta Ohlsson passade på att debattera för ett svenskt medlemskap. Det håller andra av olika skäl inte med om. Idag kritiserar också Per Gahrton och Drude Dahlerup utnämningen av Anders Fogh Rasmussen till generalsekreterare med anledning av kalabaliken kring Muhammed-karikatyrerna som publicerades i Jyllandsposten för något år sedan.

Jag vet knappt vad jag ska tycka om alltihop. Nato-medlemskap eller inte känns som att det borde vara en icke-fråga lika mycket som euron. När det gäller euron så har vi inte valutan och har därför inget inflytande över euroområdets ekonomiska politik, däremot följer vi den mer eller mindre rakt av (och har gjort sedan euron infördes oavsett politisk färg på finansministern). När det gäller Nato är det i princip samma sak. Vi deltar aktivt i Nato-insatser och har, enligt Birgitta Ohlsson, fler soldater ute i världen under Nato-befäl än under FN-befäl men inte heller där vill vi tydligen vara med och bestämma över utformningen av politiken. Att få det skydd i händelse av krig som Natoländerna har men inte kunna påverka och framförallt inte behöva ta något ansvar för verksamheten resten av tiden framhålls rentav som något positivt och eftersträvansvärt i debatten... Vem tror vi egentligen att vi lurar (mer än oss själva)?

Å andra sidan kanske det skulle vara naturligare att ingå i ett försvarssamarbete inom EU med tanke på att vi får allt större gemensamma intressen och blir alltmer beroende av varandra där. Det verkar ju bland annat Frankrike och Tyskland (som också är Nato-länder) vara inne på om man ska tro SR. Det kanske tål att tänkas på lite till...

Och när det gäller problemet Gahrton och Dahlerup tycks ha med utnämningen av Fogh Rasmussen... Jag har ingen riktig koll på vad dansken har för kvalifikationer för uppdraget, men jag kan inte se att det faktum att han inte ber om ursäkt för vad danska medier publicerar skulle vara ett problem. Alls. Även om jag tycker det var ganska dåligt gjort av Jyllandsposten så är väl för tusan en av de grundläggande förutsättningarna för en demokrati att staten INTE kontrollerar informationsflödet och INTE har kontroll över eller ansvar för media.

Språket och demokratin

Jag läste idag en debattartikel under Ordet fritt på allehanda.se som handlar som svenska språket och känner mig därefter tvungen att kommentera lite.

Ett språk är ett verktyg för kommunikation men inte ett statiskt verktyg utan alla språk existerar i en given social och kulturell kontext och är en dynamisk bärare av sin kultur. Det innebär att när de sociala och kulturella strukturerna förändras så måste också språket göra det för att fortsätta vara relevant. Det låter kanske lite högtflygande men är egentligen väldigt enkelt. Världen, samhället, tekniken, handelsvägar, kommunikationsmönster förändras och utvecklas hela tiden. Om ett specifikt språk (i det här fallet svenskan) ska fortsätta vara ett användbart verktyg för kommunikation så måste det ju också hela tiden utvecklas så att det kan användas för att uttrycka allt som någon tillhörande det språkområdet har ett behov eller en vilja av att kunna förmedla.

Det är knappast något nytt att ord från andra språkområden integreras i det svenska språket och engelskan är inte heller det första språket vi lånar ifrån. Vi har alltid lånat in ord och uttryck från språkområden som vi haft ett utbyte med. Under lång tid var latinet det stora språket inom såväl kyrkan som vetenskapen vilket har satt sina avtryck i svenskan. Handelsutbytet med Hansestäderna i norra Tyskland tillförde under några århundraden många låneord från tyskan. Under 1600-talet var Frankrike det stora idealet vilket också lämnat sina avtryck i det svenska språket, osv.

Att vi lånar in ord och uttryck från andra språk, att vårt språk förändras och utvecklas är ett tecken på att vi har ett utbyte med andra och av att vår värld och verklighet växer. Om mitt språk inte tillåter mig att uttrycka det jag vill säga så är också det språket meningslöst som kommunikationsverktyg. Det är m.a.o. ett hälsotecken och i högsta grad en nödvändig förutsättning för demokratin att språket förändras och utvecklas för det innebär att vårt samhälle inte har stagnerat utan fortsätter att utvecklas och att vi alla har möjlighet att uttrycka våra tankar och åsikter om den utveckling som sker. Att sedan inte alla kommer att välja det politiskt korrekta att säga eller det politiskt korrekta sättet att säga det kanske kan upplevas som störande men är faktiskt också i grunden en del av yttrandefriheten och därmed en grundläggande förutsättning för demokratin.

EP-val och demokrati

Den 7:e juni är det som bekant val till Europaparlamentet och imorgon kör vi igång en studiecirkel om EU och europasamarbetet tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan så den här kvällen kommer i huvudsak att användas till att göra klart förberedelserna inför den första sammankomsten.

I de tidigare EP-valen har valdeltagandet varit skrämmande lågt. I hela landet har det legat kring 38% och här i Örnsköldsviks kommun ännu lägre, omkring 35%. Inte särskilt bra ur ett demokratiskt perspektiv och jag har egentligen ganska svårt att förstå det. Jag menar, ingen vettig människa skulle ju avstå från att rösta i kommunvalet med hänvisning till att man inte tycker om den politik den sittande s-majoriteten för eller låta bli att rösta i riksdagsvalet för att man inte tycker om den politik regeringen för. Det vore ju helt absurt. Men av någon anledning är det helt acceptabelt att inte rösta i EP-valet för att man inte tycker om den politik som kommer därifrån. Fast än vanligare är förstås att det beror på att man inbillar sig att Europaparlamentet inte fattar beslut i mer meningsfulla frågor än vilken storlek jordgubbar får ha eller vinkeln på gurkor.

Otroligt mycket har hänt med EU under de 14 år Sverige varit ett av medlemsländerna men av någon anledning har varken vi i de politiska partierna (och då särskilt våra parlamentariker) eller media varit särskilt duktiga på att informera väljarna om den utvecklingen. Vi gör EU till något tråkigt och komplicerat och som ändå inte spelar så stor roll. Valet till Europaparlamentet blir till något slags extra påkostad opinionsmätning av det inrikespolitiska läget i den mån man alls orkar bry sig och valdebatterna tenderar att handla om frågor som det ändå inte är Europaparlamentet som beslutar om.

De första två punkterna (dvs. tråkigt och komplicerat) passar i hög utsträckning också in på det studiematerial som är framtaget för partiets studiecirklar om EU. Det fokuserar ju på helt fel saker. Vem kommer inför valet 2010 att sätta sig och ha studiecirklar där man tar upp riksdagens remissförfarande, högsta domstolens befogenheter, lista de statliga myndigheterna och på vilka orter de har sina huvudkontor, osv? Det kommer ju såklart ingen att göra. Så varför är det de sakerna vi ska prata om när det gäller EU? Är det inte mer relevant att ha något slags grepp om partigrupperna, mandatfördelning, vilka de aktuella frågorna är, vad som är stora budgetposter, vilka frågor vårt eget parti driver i parlamentet,etc?