Sex, samtycke och demokrati

En ny dag och sexköpsdebatten rasar vidare lite varstans. Även om jag har tagit upp frågan i några tidigare inlägg och länkat till massor av debattinlägg så har jag inte formulerat något eget resonemang om frågan tidigare. Det känns som att det kanske börjar vara dags för det nu.

Det här med sex blir ofta komplicerat och svårt när man ska göra generella gränsdragningar som också ska hålla för avvägningar i konkreta, enskilda fall. Det finns ju oändliga variationer och preferenser. Människor har sex på alla möjliga olika sätt och av alla möjliga tänkbara anledningar. Så var gör vi vanligen gränsdragningen? Jo, i vanliga fall, så länge inga pengar är inblandade, så brukar de allra flesta av oss vara överrens om att acceptabelt sex är sex som försiggår mellan samtyckande vuxna. Punkt. Så länge alla inblandade parter är med på allt som sker så är det och ska det vara ok (i alla fall i lagens mening). När någon inte vill, utan blir tvingad till sex mot sin vilja, så kallar vi det för våldtäkt. Vi åtalar och dömer den eller de som är skyldiga till övergreppet om det kan bevisas att ett brott begåtts. Och vi har ambitionen att försöka hjälpa den som blivit utsatt att bearbeta det som hänt. Ibland är gränsdragningarna inte helt lätta att göra och ibland är bevisläget allt annat än entydigt. Men jag har hittills aldrig hört någon anföra det faktum att våldtäkter och övergrepp på både vuxna och barn begås eller svårigheter att veta när uppsåt eller reellt samtycke verkligen föreligger som argument för att förbjuda sex helt och hållet. (Och jag räknar inte riktigt med att det ska ske i första taget heller.)

Därför måste jag erkänna att jag har oerhört svårt att förstå varför så många människor som i de flesta andra sammanhang är vettiga, sansade och rationella individer helt plötsligt blir fullständigt irrationella för att pengar inkluderas i ovanstående ekvation. Av någon anledning måste allt sex där pengar byter händer vara förbjudet pga att det förekommer våldtäkter och övergrepp. Av någon anledning påstås det vara mycket svårare att veta säkert om den enskilda kvinnan har valt sexet när pengar byter händer än när pengar inte gör det. (Och ja, av någon anledning tycks det bara vara intressant att ifrågasätta om den kvinnliga sexsäljaren har gjort ett självständigt val. Om de män som säljer sex anses mer kapabla att göra självständiga val eller bara inte betraktas som intressanta eftersom de inte passar in i förklaringsmodellen där Kvinnan är offer för den Manliga Sexualiteten är mer oklart.) Helt plötsligt anses det rimligt att lägga sig i när, var, hur och med vem människor väljer att ha sex på ett sätt som inte accepteras så länge det är andra värden än de ekonomiska som överförs.

För mig är det fullständigt självklart att alla former av sex som försiggår mellan samtyckande vuxna ska vara helt acceptabla precis som när det gäller alla andra former av interaktion mellan människor. Däremot ska alla former av tvång och övergrepp kraftfullt bekämpas och den som utsatts för övergrepp ska självklart kunna få hjälp och stöd. Den enskilda människans eget val måste alltid vara den grundläggande utgångspunkten, inte huruvida det är pengar, kärlek eller något annat värde som överförs mellan parterna.

Om man inte accepterar det som grundläggande utgångspunkt utan anser sig veta bättre hur andra människor ska leva sina liv, då börjar jag undra hur man får det att gå ihop med konceptet demokrati. Hur blir det alls meningsfullt att prata om demokrati om man godtyckligt kan avfärda de val människor gör med att de inte förstår sitt eget bästa? Är det bara sexsäljare som inte är kapabla att välja sina egna liv eller finns det fler grupper? Och hur rättfärdigar man att de ska ha den demokratiska rätten att delta i styret av landet och kommunen om man inte ens anser att de är kapabla att styra sina egna liv? Eller gör man inte det? Jag får det i alla fall inte att gå ihop.

Form vs. innehåll

Med anledning av gårdagens datum så har jag funderat en del på det här med form och innehåll. Högtidlighållandet av 1:a maj känns som ett klart exempel på en företeelse där form får gå före innehåll. I mer eller mindre 70 års tid har (s) suttit i regeringsställning i Sverige även om de inte gör det för ögonblicket. Det har aldrig hindrat arbetarrörelsen med ledande (s) politiker i spetsen från att ge sig ut och demonstrera till 1:a maj. Demonstrera mot vaddå kan man fråga sig. Under den här mandatperioden och särskilt i år med global lågkonjunktur hade man ju därför kanske kunnat förvänta sig något utöver det vanliga men det blev bara samma vanliga. Dock med skillnaden att krav på partiledningens avgång framförts ur de egna leden. Vad är egentligen motiven till att behålla 1:a maj som röd dag i almanackan?

Det är alltid relevant att fundera över hur och varför vi egentligen gör saker, både i politiken och i våra privatliv. Fyller det någon funktion? Är det ändamålsenligt utformat? Och är det effektivt? Eller gör vi saker bara för att? Är det mer form än innehåll?

Det är ett av motiven bakom mitt beslut tidigare i veckan att lägga bort etiketten feminist. För att formen (begreppet, etiketten) inte får bli viktigare än innehållet, ställningstagandet att människor själva ska betros med ansvaret att själva välja sina egna liv. Javisst, det finns givna förväntningar, föreställningar och stereotyper kopplade till kön och belöningar och bestraffningar som följer av hur man förhåller sig till dessa normer. Det finns också givna förväntningar, föreställningar och stereotyper med tillhörande belöningar och bestraffningar kopplade till en massa andra grupptillhörigheter (ålder, etnicitet, socio-ekonomisk status, utbildningsnivå, sexuell läggning, yrkesval, politisk och religiös övertygelse, om man bor i glesbygd eller storstan, osv). I vissa fall känner vi oss trygga och bekväma med förväntningarna en viss etikett eller grupptillhörighet för med sig och andra gånger finns det en ganska tillåtande attityd till att förhålla sig fritt till förväntningarna och så långt är ju allt bra. Men ibland upplever vi förväntningarna som begränsande och kvävande. Och det är ju egentligen först där problemet uppstår, när etiketten eller förväntningarna, blir begränsande, hämmande eller kvävande. När vi slutar betrakta kategorier och etiketter som ett beskrivande verktyg som genom generaliseringar hjälper oss att göra världen begriplig och hanterbar. När vi istället börjar KRÄVA att människor vi satt en viss etikett på SKA uppfylla alla de förväntningar vi har på den gruppen eller etiketten.

För att med ett praktiskt exempel klargöra vad jag menar så är det alltså i sig inte något större problem om män generellt sett är fysiskt starkare än kvinnor. Det är bara statistik, en beskrivning av ett generellt tillstånd, och innebär heller inte att alla män är fysiskt starkare än alla kvinnor. Det blir problematiskt först när kvinnor som har den nödvändiga styrkan för någon given uppgift ändå sorteras bort för att hon är kvinna och därmed förutsätts vara svagare alternativt ändå "släpps in" men på ett värderande sätt betraktas som "okvinnlig". Eller när män som saknar den nödvändiga fysiska styrkan för en given uppgift betraktas som mindre värda eller "omanliga". Dvs när man slutar använda kategorierna som generaliserande deskriptiva och istället börjar använda dem som deterministiskt normativa.

Samma problem finns kring många typer av kategorier, vissa yrkeskategorier eller socio-ekonomiska grupper förväntas ha en given politisk övertygelse. Att vissa politiska övertygelser är vanligare inom vissa socio-eknomiska grupper är i sig bara statistik. När man däremot börjar tvångsansluta fackligt anslutna till ett visst parti eller betrakta personer inom den egna socio-ekonomiska gruppen som inte delar den politiska övertygelsen som förrädare eller liknande för att de inte lever upp till förväntningarna så har man gjort kategorin till deterministiskt normativ och därmed finns ett problem.

Det är också där det huvudsakliga problemet i Sverigedemokraternas syn på "svenskhet" och svensk kultur ligger. Visst är det så att det finns vissa traditioner, beteenden, värderingar, osv som är vanligare än andra i Sverige. Och visst ska det vara fritt fram att elda till Valborg, engagera sig i ideella föreningar, hålla sig med något slags sekulärt lutherskt kristen moral, rösta på socialdemokraterna, lyssna på ABBA, spela på hästar, tillbringa semestern ute på landet eller vad man nu vill inkludera i definitionen av svensk kultur. Problemet uppstår när man vill göra etiketten svensk både statisk och deterministiskt normativ. När det i någon mening typiskt svenska inte längre bara ska vara en generaliserande beskrivning av vad som råkar vara vanligast just nu utan vill göra det till ett tvång som ska gälla för alla i framtiden också. Jag har levt hela mitt liv i Sverige (med undantag för några veckors utlandsresor då och då) och huvudsakligen i bostadsområden, skolor och arbetsplatser som varit dominerade (men inte uteslutande bestått) av s.k. etniska svenskar. Trots det har jag aldrig stött på någon som uppfyller hela stereotypen. Så var ska gränsdragningen göras? Vilka kriterier ska vara viktiga om svenskhet ska användas politiskt? När är man tillräckligt svensk för att passa in i sd:s Sverige? Det är en fråga som har ställts lite då och då men som aldrig får något begripligt svar utan bara en massa godtyckligt svammel om att "det märker man" eller att det skulle vara så självklart att det inte behöver identifieras.

Kombinationen av de här exemplen leder mig till en annan intressant iakttagelse. För några år sedan skrev Aftonbladet om hur en skola i Kiruna censurerat bort den bild av tjejer med bar överkropp och hockeyutrustning som man godkänt från avgångsklasserna flera år i rad tidigare så länge det var killar på bilden. Där kan man förstås omedelbart se kopplingar till kön, äganderätten till den egna kroppen och synen på sexualitet. Att mäns kroppar, nakenhet och sexualitet är något normalt medan kvinnokroppen och kvinnors nakenhet och sexualitet ständigt problematiseras. Men jag gör en annan tolkning också med anledning av en liknande situation som Tant röd berättade om från skolan där hon jobbar.

Där hade eleverna i en av klasserna kommit överrens om att de vita eleverna i klassen skulle måla sig svarta och de svarta eleverna måla sig vita. De hade först fått det godkänt också, förbereder sig, kommer ut och ska ta bilden och blir då stoppade av klassföreståndaren med motiveringen att det skulle vara rasistiskt. Vad består då likheten mellan de här situationerna i? Jo, i båda fallen handlar det om unga människor med en respektlös inställning till våra traditionella och stereotypa föreställningar om givna kategorier som hindras av de vuxna från att utmana själva de stereotyper som upplevs som problematiska. Tjejerna i Kiruna förvägras rätten att utmana och driva med den traditionella könsrollen att nakenhet bara är ok (och rentav roligt) för killar eftersom den deterministiskt normativa föreställningen om nakenhet och kön är att nakna kvinnor alltid är offer. Föreställningen om att nakna kvinnor alltid är offer används alltså till att hindra kvinnor från att erövra rätten att själva bestämma över sin nakenhet?

Samma sak med ungdomarna som ville göra en grej av att de inte hade samma hudfärg och inte upplevde det som något problematiskt. Men för klassföreståndaren blev det väldigt problematiskt eftersom den traditionella föreställningen om ras (eller etnicitet eller hudfärg eller vad man nu vill använda för begrepp) är att det per definition är rasism och problematiskt att alls fästa någon uppmärksamhet vid att någon slags olikheter eventuellt kan finnas. Så ungdomarna tilläts inte utmana föreställningen om ras som något problematiskt eftersom de vuxna (eller i alla fall några av de vuxna) betraktar ras som något problematiskt.

Visst har vi hamnat i en ganska märklig situation när allt fler av de vanliga problemen som uppstår kring försök att motarbeta intolerans och förtryck mellan olika grupptillhörigheter blir de här cirkelresonnemangen?! När kampen mot intolerans och förtryck självt blivit en del i förtycket. Då kan man verkligen prata om att det har blivit viktigare med form än med innehåll. Viktigare att hålla fast vid en etikett än det är att etiketten faktiskt står för något meningsfullt.

Ett annat ganska kontroversiellt ämne där det kan vara läge att börja fundera över form och innehåll gäller synen på droger. Är t.ex. förbudslagstiftning med hårda straff det mest effektiva sättet att komma tillrätta med missbruksproblematik? Jag är själv inte jättekunnig på området, men jag tvivlar. Om det vore fallet skulle väl inget problem finnas längre. Eller? Kanske är det dags att byta perspektiv och i högre utsträckning fokusera på skademinimering?

Inte längre feminist

I ganska precis 10 års tid har jag kallat mig för feminist. Med det har jag framförallt menat att jag anser att alla bör ha samma rättigheter, samma möjligheter att själva välja sina egna liv och samma skyldigheter och ansvar för de val man gör (både formellt och reellt) oavsett kön (eller ålder, etniskt ursprung, fysisk förmåga, politiska, religiösa eller sexuella preferenser, osv). Idag lägger jag bort den etiketten. Motiveringen till det kan göras väldigt kort eller väldigt utförlig.

Kort: jag upplever inte att feminismen som ideologi eller politisk rörelse jobbar för det jag står för.

Om jag ska utveckla det så kan man säga att jag upplever att feminismen helt har gått vilse och på många sätt blivit kontraproduktiv. Man pratar om patriarkala strukturer men förstår många gånger inte längre vad det betyder. Patriarkala strukturer betyder inte att män som grupp förtrycker kvinnor som grupp. En patriarkal struktur innebär att en liten grupp individer (som för all del vanligen är män t.ex. byäldste, familjeöverhuvud, etc) kontrollerar livet och villkoren för alla andra, både män och kvinnor. Det jag upplever att den moderna feminismen jobbar för är inte att bryta kontrollen och låta alla själva välja sina egna liv utan att byta ut den lilla gruppen som kontrollerar. Att byta ut det befintliga begränsande och moraliserande regelverket mot ett helt annat men ändå lika begränsande och moraliserande regelverk.

Varför är det självklart bättre att tvinga alla kvinnor att yrkesarbeta än det var att tvinga alla kvinnor att stanna hemma med sina barn? Varför anser sig välmenande moraliserande feminister att de ska ha rätt att bestämma vad som är (eller inte är) acceptabelt sexuellt beteende för samtyckande vuxna? Varför är våld inom nära relationer bara ett samhällsproblem om det har en manlig förövare och ett kvinnligt offer? Hur blir kvinnors (eller mäns, eller människors) liv och villkor bättre av att kvinnor konsekvent utmålas som mindre begåvade, hjälplösa, obeslutsamma offer som behöver få livet tillrättalagt åt sig eftersom de inte är kapabla att själva göra sina egna val? Hur ökar min frihet att välja mitt liv av att en självgod, moraliserande grupp som reglerar min tillvaro ersätts av en annan lika självgod, moraliserande grupp som vill reglera min tillvaro lika hårt men bara med en annan uppsättning regler?

Och vi ska inte ens tala om hur många feminister som i det ena andetaget häver ur sig att alla de sätt män i Sverige missgynnas av befintliga samhällsstrukturer och regelverk är oväsentliga eftersom män i ett globalt perspektiv är gynnade av rådande strukturer. I nästa andetag heter det däremot att vi behöver kvotera in kvinnor i svenska bolagsstyrelser och göra särskilda insatser för att öka andelen kvinnliga företagare i Sverige. Är inte svenska kvinnor också en gynnad grupp i ett globalt perspektiv?

Nu ska det här såklart inte tolkas som att jag tycker att ”någon annan har det sämre någon annanstans” är ett bra argument för att inte göra någonting åt problemen som finns här och nu. Men det innebär att jag nog faktiskt tycker att det är viktigare att göra något åt det faktum att allt fler pojkar inte klarar skolan än det är att fler kvinnor får sitta med i bolagsstyrelser. Att det är dags att vi ger samma hjälp och stöd åt alla som utsätts för våld i en nära relation oavsett kön på vare sig offer eller förövare. Att det är hög tid att vi börjar betrakta pappor som fullvärdiga föräldrar med allt vad det innebär (från individualiserad föräldraförsäkring, vårdnad och umgängesrätt till attityder om ”duktiga” pappor som ”hjälper till” med att hämta sina barn på dagis). Att vi inte bara uppmärksammar att fler unga tjejer mår dåligt och skär sig själva utan att vi också ser att det är ett problem att dubbelt så många män som kvinnor tar livet av sig.

För mig är det alldeles självklart att målet måste vara att alla människor ska ha så stora möjligheter som möjligt att själva välja det liv de vill leva. Det står sedan var och en fritt att privat moralisera hur mycket man vill över någon annans livsval. Det är fritt fram att tycka och tänka och säga vad man vill i en liberal demokrati. Men de personliga preferenserna har inte i politiken, i våra gemensamma regelverk, att göra. De är just personliga preferenser och därmed individens val. Jag anser mig inte ha rätt att upphöja alla mina personliga preferenser till allmän lag och tvinga alla andra att leva efter dem och har heller ingen lust att leva mitt liv efter någon annans personliga preferenser.

Alltså lägger jag bort etiketten feminist som inte funkar för mig längre. Fler har upptäckt den här problematiken och laborerat med olika begrepp som humanist eller för jämlikhet. Jag vet inte hur meningsfullt det egentligen är med alla dessa etiketter. Ibland kan de nästan vara mer kvävande och missvisande än de är hjälpsamma men om jag ända ska välja en så tycker jag nog att liberal sammanfattar min inställning ganska bra.

Några länkar från veckan

I veckan har jag mest varit trött och orkeslös, därav bristen på blogginlägg. Men jag har också hittat några intressanta och/eller underhållande länkar som jag nu tänkte dela med mig av.

Vi har t.ex. de här klippen från The Daily Show som handlar om det socialistiska paradiset Sverige. Helt klart underhållande! Del 1 finns här och del 2 kan hittas här.

Eller debatten om huruvida (s) tapp i opinionssiffrorna beror på att Mona Sahlin är kvinna och män endera inte kan acceptera det eller inte förstår vad hon säger.

Tycker också det börjar vara ganska tröttsamt med frågan om vem det är mest synd om. Är det mest synd om männen? Kvinnorna? 80-talisterna? 20-talisterna? Eller i klassisk tappning de fattiga barnen i Afrika? Varför kan man inte bara acceptera att det finns problem som behöver åtgärdas inom alla möjliga områden i samhället utan att behöva hänfalla till något slags verbalt skyttegravskrig om vem det är mest synd om?