1:a maj, EP-val och studiecirkel

Idag är det 1:a maj. Av tradition arbetarrörelsens stora högtidsdag. Med tanke på global lågkonjunktur, Alliansregering och dessutom valår så hade man kanske kunnat tänka sig att krafttag skulle tas för att verkligen samla rörelsen och mobilisera inför valet. Istället kräver 31 fackliga klubbordföranden att Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin, m.fl. i toppen ska avgå.

Det är alldeles uppenbart att EP-valet inte tas på något större allvar och då är det ju inte heller konstigt att siffrorna i opinionsmätningen (den första jag hört talas om hittills) ser något annorlunda ut än för inrikespolitiken.

I veckan som kommer ska vi ha den fjärde träffen i studiecirkeln "Örnsköldsvik i Europa" om EU och dess inverkan i vår vardag. Första träffen handlade ganska allmänt om vilka bilder och föreställningar av, attityder till, EU vi bär med oss. Vi tittade också lite på hur mandatförhållandena ser ut, vilka partigrupperna är och sånt. Andra träffen handlade om euron och resulterade också i att vi efteråt skrev en motion till kommunfullmäktige om att införa euron som parallell valuta i kommunen. Senast pratade vi om EU:s inverkan på kommunpolitiken och i våra egna privatliv. Härnäst är det dags att prata om demokratiaspekten, då kommer frågor om valdeltagande, legitimitet och Lissabonfördraget att vara huvudfokus.

Några länkar från veckan

I veckan har jag mest varit trött och orkeslös, därav bristen på blogginlägg. Men jag har också hittat några intressanta och/eller underhållande länkar som jag nu tänkte dela med mig av.

Vi har t.ex. de här klippen från The Daily Show som handlar om det socialistiska paradiset Sverige. Helt klart underhållande! Del 1 finns här och del 2 kan hittas här.

Eller debatten om huruvida (s) tapp i opinionssiffrorna beror på att Mona Sahlin är kvinna och män endera inte kan acceptera det eller inte förstår vad hon säger.

Tycker också det börjar vara ganska tröttsamt med frågan om vem det är mest synd om. Är det mest synd om männen? Kvinnorna? 80-talisterna? 20-talisterna? Eller i klassisk tappning de fattiga barnen i Afrika? Varför kan man inte bara acceptera att det finns problem som behöver åtgärdas inom alla möjliga områden i samhället utan att behöva hänfalla till något slags verbalt skyttegravskrig om vem det är mest synd om?