Den fria aborträtten

Att fri abort betyder just fri abort och att varje enskild kvinna själv bestämmer om, och i så fall varför, hon vill genomgå en abort verkar fortfarande vara allt annat än självklart. Frågan aktualiserades i vintras när en kvinna två gånger begärt abort när hon fått veta att fostren hon bar på var flickor. Nu har i alla fall (enligt Expressen) Socialstyrelsen slagit fast att det inte är ett giltigt skäl att neka abort.

Visst är det sorgligt om enskilda kvinnor anser fostrets kön vara väsentligt på något sätt när beslutet ska fattas. Men om varje människa själv äger rätten till sin egen kropp och därmed rätten att bestämma över den, och vi dessutom använder det som motiv till att alls acceptera rätten till abort, då måste ju alldeles självklart den rätten gälla fullt ut. Det vill säga varje kvinna måste få välja själv oavsett vad som är anledningen till hennes val.

Äger varje människa rätten till sin egen kropp?

Sedan jag sist skrev något här (under rubriken Är abort en mänsklig rättighet?) har jag funderat en del. Särskilt sedan jag läst en del på Newsmill.se och hamnade bland artiklar om prostitution. Ur ett rent principiellt perspektiv så finns det en intressant jämförelse att göra mellan de två frågorna faktiskt. Eller i alla fall mellan argumentationen kring de två frågorna.

I det ena fallet så argumenterar många människor för den fria aborträtten med utgångspunkt i att varje kvinna (och människa) själv äger rätten till sin egen kropp. En ganska rimlig utgångspunkt tänker jag (det är senare det kan bli komplicerat i den diskussionen). Det som blir principiellt konstigt är när samma personer sedan tvärt vänder och vill förbjuda andra människor rätten att bestämma sig för att göra andra saker med sin egen kropp, t.ex. sälja sexuella tjänster. Se t.ex. den här debattartikeln från Cecilia Wikström för ett konkret exempel på vad jag menar.

Endera så menar man allvar med att varje människa själv äger den okränkbara rätten till sin egen kropp. Anser man det så måste man också acceptera att andra människor kommer att använda den rätten till att göra saker med sina egna kroppar som jag personligen inte tycker om eller skulle ställa upp på. Alternativt så anser man att samhället ska reglera vad människor får använda sin kropp till och förbjuda vissa saker. Men väljer man det senare så blir det ohållbart att samtidigt hänvisa till varje individs okränkbara rätt till sin egen kropp i andra diskussioner om exempelvis abort.

Sedan är ju såklart den praktiska verkligheten inte fullt lika enkel. Trafficking och missbruk är två frågor med många beröringspunkter som komplicerar frågan och hur man kan hantera den i praktiken. Men som jag ser det ligger den huvudsakliga problematiken i sammanhanget i att urskilja i vilka fall det finns något slags reellt samtycke och att ge lämplig (och tillräcklig) hjälp och stöd i de fall där det inte gör det. Vad samtyckande vuxna gör bakom stängda dörrar har jag svårt att se att någon annan skulle ha med att göra (oavsett om det råkar involvera pengar eller inte). Saknas däremot samtycke, finns det något som helst hot eller tvång med i bilden så är det ju inget annat än våldtäkt det är fråga om och är såklart förkastligt (oavsett om det råkar involvera pengar eller inte).

Är abort en mänsklig rättighet?

Jag lovade att återkomma med tankar kring några av de intressanta ämnen som kom upp under riksmötet. Ett av ämnena som kom fram i en paneldiskussion med de fem toppkandidaterna på EP-listan gällde hur man ska se på rätten till abort och framförallt hur man ska jobba med frågan i Europa.

Det är ju en fråga som helt klart har blivit aktuell på sista tiden efter händelserna i Brasilien. En nioårig flicka blev gravid med tvillingar efter att ha blivit våldtagen av sin styvfar. Läkarna bedömde att hon var alldeles för ung och graviditeten hotade hennes hälsa och rentav hennes liv. Därför utfördes en abort efter godkännande från flickans mamma. Modern och läkarna blev därefter exkommunicerade av katolska kyrkan (det är, för mig, lite oklart om det också gäller för den nioåriga flickan). Tydligen så gjordes då bedömningen att fostren hade större rätt till liv än den våldtagna nioåringen. En bedömning som enligt Maria Hasselgren, informationsansvarig för svenska katolska kyrkan, kan ifrågasättas eftersom även den nioåriga flickan har rätt att värna sitt liv.

Även om man från Vatikanens håll har försvarat bannlysningen så verkar det nu som om de brasilianska biskoparna upphäver den.

Men Brasilien ligger ju inte i Europa så vad har det här med europeisk abortlagstiftning att göra? Jo, det är ju såklart inte bara i Brasilien man inte har samma grundinställning till frågan som vi har i Sverige. Är det då en fråga vi vill att våra parlamentariker ska driva i EU? Och är vi i så fall beredda att acceptera det beslut som tas även om det innebär ett mycket mer restriktivt förhållningssätt än det vi har idag? Eller ska vi acceptera att det är som det är och låta det vara för att skydda vår egen relativt fria abortlagstiftning eller för att respektera andras mer restriktiva hållning? Är det här alls en fråga EU ska besluta om? Eller är det kanske så att det huvudsakliga (åtminstone för tillfället) ska vara att försäkra sig om att kvinnor som åker från ett EU-land till ett annat för att utföra en legal och säker abort inte ska kunna straffas för det när hon kommer hem?

Den sista punkten känns under alla omständigheter ganska självklar för mig. En handling som är legal på den plats och vid den tidpunkt den utförs ska givetvis inte kunna bestraffas för att den senare eller på annan plats är/blir förbjuden. Livet skulle bli helt omöjligt om alla människor tvingades att memorera alla lagar som gäller i alla länder man någon gång eventuellt skulle kunna tänkas besöka och dessutom försöka förutse vilken ny lagstiftning som kan bli aktuell i varje land innan man utför någon handling alls. Det vore ju helt ohållbart.