Lärarnas tid

Det är lite tråkigt att det har blivit så lite tid och energi över till att blogga i höst, det beror verkligen inte på brist på tankar, idéer och intryck. Tvärtom flödar det nästan över av dem för mycket intressant läsning har det blivit. T.ex. den i dagarna pågående debatten om skolan på SvD Opinion. Skolans resursbrist är en myt skriver ekonomier som granskat statistik och menar att det inte är mängden resurser till skolan som avgör kvaliteten i undervisningen utan hur resurserna används. Mängden tid lärare tillbringar med sina elever tycks vara den väsentligaste faktorn. Därav dras, något taget ur luften, slutsatsen att lösningen är att lärarna ska tillbringa mer tid i skolan.

Som de båda lärarfackens ordföranden skriver i en replik så är ju lärartid i högsta grad en fråga om resurser. Dessutom kan man ju fundera över hur mycket kvaliteten egentligen höjs av lärarnas närvaro om det inte samtidigt finns tid till planering, uppföljning, utvärdering och utveckling.

Helena von Schantz sätter också fingret på en annan viktig faktor när det gäller lärarnas tid, den ständigt ökade mängden administration i form av handlingsprogram, åtgärdsplaner, protokoll, incidentrapporter, uppföljningar, omdömmen, osv. Uppgifter som tar både tid och energi från det egentliga uppdraget, att planera, genomföra, följa upp och utveckla undervisningen. Också hennes resonemang utgår alltså från att det är hur resurserna används i skolan som är problemet snarare än att resurserna är för små.

Personligen kan jag ju tycka att von Schantz problembeskrivning framstår som betydligt rimligare än den att problemet skulle vara att lärarna tillbringar för lite tid i skolan. Självklart delar jag också hennes uppfattning om att ett återförstatligande av skolan vore klart önskvärt. En fråga som också kommer att bli aktuell på landsmötet senare i november.

En skola för alla?

För den regelbundna läsaren av den här bloggen är det väl vid det här laget välbekant att jag börjat på lärarutbildningen i höst. Just nu arbetar jag därför på en rapport under rubriken Skolvägar som ska handla om hur skolan lyckats med sitt samhälleliga uppdrag att skapa en skola för alla. Där fastnar jag omedelbart för det begreppet i sig. Vad betyder egentligen en skola för alla? När är skolan för alla? Hur ska skolan vara för alla?

Ska det uppfattas som en skola som är tillgänglig, och lika, för alla? En skola som fostrar och utbildar för allas gemensamma (dvs samhällets) bästa? Eller pratar vi om en skola som strävar efter att utveckla varje enskild elevs potential och alltså verka för alla enskilda elevers bästa?

Det finns säkert fler sätt man kan tolka begreppet på också, men det här var några tänkbara tolkningar som omedelbart dök upp i mitt huvud. Vad jag försöker komma fram till är att innan det är meningsfullt att försöka dra några slutsatser om ifall skolan lyckats med uppdraget att vara en skola för alla bör man kanske ha klart för sig att begreppet är allt annat än entydigt. Där tänker jag mig alltså min ingång i det här arbetet.

Det ska dock tilläggas att det här är en väldigt begränsad studie, men jag ska ändå försöka återkomma med några slutsatser längre fram.